Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 »OVER DE HÖIE FJELDE.>
Mina och kysste sin dotter på pannan, der hon låg med
hufvudet upp emot hennes bröst.
»Jag är inte god som du, inte så der ödmjuk och god
som du och far, inte så der att jag alltid tänker på min pligt
och älskar den. Men jag skall försöka — jag skall försöka.»
Rachel fick aldrig veta, huruvida hennes morjhade talat
vid fadern om detta samtal, men hon anade och fruktade det
nästan. Hon tyckte sig märka det på den mer än vanliga
tystlåtenhet, som kom öfver fadern under de följande dagarne,
och på den allvarliga, forskande blick, som han långa stun-
der brukade fästa på henne, när de sutto vid bordet, och
som tycktes innehålla en stum förebråelse.
Rachels ord till modern, att hon ville försöka att göra
sin pligt, var mera än ett tomt ord, det var hennes allra
djupaste allvar, och hon visade det i sina handlingar.
Hon började med stor ifver taga itu med höstarbetet,
nedsyltning, ärtplockning, honungssamling o. s. v., och så
föll löfvet, och vintern kom och hjelpte henne.
Det är en alldeles egendomlig förmåga, vår nordiska vinter
har att hjelpa menniskan att underkasta sig. Isen öfver sjöar
och elfvar tycks alldeles hafva fått makt med alla de oroliga
böljslagen, naturen står så utplundrad, ända in på kroppen,
och dessa mörka skyar, som i veckotal göra solens existens
till en saga blott, — allt bidrager till att utsläcka sådana flam-
mor i oss, som behöfva ljus och luft. "Hela naturen omkring
oss underkastar sig, och vi lära oss.så småningom af den att
göra likaså. Det blir först en pligt och sedan ett behof
att fylla de stränga vinterdagarne med arbete, äfven om det
icke är vår själs arbete.
Så gick det också med Rachel. Hon var den vintern
alldeles ovanligt flitig, nästan på ett feberaktigt sätt, och
prestgården var ett af de många hem, der det alltid fans en
mängd nödvändiga saker att göra; der behöfdes alltid så
mycket, och dock hade prestfolket så få fordringar, och
man såg sällan resultatet af allt det myckna arbetet.
Det låg bakom lås och regel i linneskåpen och skafferiet,
eller på vindar i de stora lårarne med sängkläder, och kom
fram vid ett eller annat högtidligt tillfälle, när man hade
alldeles särskildt tråkigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
