Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>»OVER DE HÖIE FJELDE>. 57
Fadern hade icke väntat detta. Det var icke ärligt spel.
Ett år hade hon sagt, och mera hade han aldrig tänkt sig,
aldrig velat gå in på, men i slutet af brefvet stod det dock,
att om hennes lärare ansågo det absolut nödvändigt för
henne att fortsätta ännu ett år, så skulle han gifva henne
ett nytt löfte, men denna gång skulle bli den sista, som hon
kunde vänta sig, att han skulle ge efter.
Rachel kände nog, huru ovilligt detta löfte blef gifvet,
men hon tog dock emot det, nästan utan samvetsagg; att
resa hem nu skulle ju vara att dö. Detta andra år gjorde
hon duktiga framsteg, men sjelf var hon icke nöjd. Om
hon också fick beröm för de stora, skuggade gipsfigurer,
hon hade utfört, gladde det henne icke. Hennes håg och
längtan stod till att måla landskap, att sitta ute i fria luften
med ett paraply öfver hufvudet och fånga solskenet.
Detta år började hon också att få både vänner och
ovänner. Hennes kamrater vid akademien tyckte på det
hela taget icke vidare om henne. Hon var för tyst och in-
tresserade sig för litet för allt det, som sysselsatte de andra.
Deras små tvister och anledningar till missnöje, deras fiendt-
ligheter och kärlekshistorier voro henne alla temligen lik-
giltiga; hon ville blott måla i fred, och som man vet, är det
intet, som menniskor så litet kunna förlåta andra, som att dessa
icke sysselsätta sig med dem. Lärarne voro icke heller helt
och hållet nöjda med henne. Hon var icke nog lydig, för
mycket sjelfständig för att vara så ung, och oaktadt how
aldrig direkt motsade dem, handlade hon ofta mot deras
tillrättavisningar på egen hand, och det förargligaste af det
hela var ju, att de stundom måste erkänna — naturligtvis
stillatigande — att hon hade rätt.
Deremot fans det en och annan utanför stående, som
började blifva uppmärksam på de småsaker, som Rachel
hade målat på egen hand och utstält till salu. Der fans
bland andra en dam, som sjelf hade haft stora anlag för
målning, men som gift sig med en förnäm man och upp-
gifvit konsten. Det var en fin och begåfvad qvinna, som
Rachel först tillbad på afstånd, och sedan fick tillfälle att
beundra på nära håll, — och det att beundra fortfor att
vara Rachels framträdande talang. Huru skön hon fann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
