Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 »OVER DE HÖIE FJELDE.>
5.
Och så började åter lifvet i hemmet. Modern ville
sätta Rachel in i all ting, och hon följde tåligt med, försökte
att få intresse för det och hjelpte till med allt, hvad hon
kunde. För resten var det ju icke alls hennes föräldrars
menig, att hon icke skulle måla, nej, tvärtom! Det skulle
glädja dem så mycket, om hon ville fortfara med sitt intresse
för detta arbete, som dock redan hade kostat ganska mycket.
Ungefär en månad efter sin hemkomst satte hon upp
sina färger på paletten, gick ut bakom ladugården och bör-
jade med ett parti ut emot slätten, som hon länge haft lust
att mäla; men när hon sutit ett par timmar vid sitt staffli,
kom modern och bad henne gå med till hönshuset. Rachel
frågade, om det var nödvändigt, och märkte då, att modern
icke tyckte om, att hon icke genast kom med.
Så var det nästan hvar gång, hon försökte måla. Ibland
var det modern, ibland fadern, som kom och ville ha henne
med sig, än i trädgården, än på fältet, ibland till en liten
promenad, ibland till ett handarbete.
Först svarade Rachel nej, men såg, att detta icke blef
väl upptaget; sedan blef hon ond — på det sätt hon blef
ond, tyst, mörk, ovänlig, — men då hon såg, hur detta
smärtade foräldrarne, tog hon upp staffliet på sitt rum, gömde
färgerna och torkade af penslarna. .
»Du målar inte mera», sade fadern en dag.
Åh nej, det kan vara det samma», svarade Rachel. Hon
satt och fällade lakan vid fönstret. Hon såg icke glad ut,
utan hade detta dunkla, nästan hotande uttryck öfver pannan
och ögonbrynen, som hon fick, när hon gick och sörjde.
»Och hvarför kan det vara det samma?» frågade fadern
och ’tog pipan ur munnen. >»Fins inte också här vackra
saker att måla, och du har ju din frihet?»
Jag kan inte måla, när jag ständigt blir afbruten>, sade
Rachel och sydde raskt med lång tråd.
»Afbruten?» sade fadern, »kan du inte tåla, att dina för-
äldrar tala till dig eller önska, att du också ville deltaga
litet i deras arbete och intressen? Vi ha bara dig, och vi ha
saknat dig så länge.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
