Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE JUDEN. 117
förråder? Då Petrus såg honom, sade han till Jesus: Herre,
hvad skall då denne? Sade Jesus till honom: Om jag ville
att han skulle blifva, till dess jag kommer, hvad kommer
det dig vid? Följ du mig. Då gick ett tal ut ibland brö-
derna: Denne lärjungen dör icke. Oech Jesus sade icke till
honom: Han dör icke; utan, om jag ville att han skulle
blifva, till dess jag kommer, hvad kommer det dig vid?
Denne är den lärjungen, som vittnar härom, och den detta
skrifvit hafver; och vi vete, att hans vittnesbörd är sant.»
Att författaren af Johannesevangeliet i den sist upplästa
versen fann sig befogad att uppträda mot den föreställnin-
gen, att lärjungen icke skulle nås af förgängelsen, visar att
på hans tid var denna tro redan utbredd. På 300-talet hade
den redan vunnit fast fot. Då ansåg man, att Johannes lef-
vande ingätt i grafven, hvilade där ej såsom en död, utan
såsom en sofvande; att han i detta tillstånd väntade på Kristi
återkomst, samt att man ännu kunde ur griften förnimma
den sofvandes andehämtning. — På denna tradition anspelar
redan Tertullianus. Utförligt intygas den af Hieronymus,
Augustinus, Isidorus af Sevilla, Gregorius af Tours m. fl.
Den fortlefde ända långt in i medeltiden. Den engel-
ske riddaren John de Mandeville, hvilken på 1300-talet före-
tog en resa till Orienten, och där kritiklöst antecknade alla
sägner han hörde, yttrar på tal om Ephesus: >Nu bör man
veta, att Johannes där lät reda sig en graf medan han ännu
var i lifvet, och att han lade sig ned i denna fullkomligt lef-
vande. .Därför säga somliga att han icke dog, utan blott
hvilar i denna grift till den yttersta dagen. Och i sanning
är där ett stort under, ty man kan se marken öfver grafven
höja och sänka sig, som om ett lefvande väsen vore där-
under.»
Genom förbindelse med några andra österländska tra-
ditioner fick sagan en vidare utbildning. Den semitiska
folktron är nämligen rik på sägner om evigt lefvande van-
drare. Af dessa vill jag endast fästa mig vid den om Elias,
hvilken — såsom de semitiska folken trodde — till fromma
pilgrimers skydd drog kring på jorden och där väntade på
Kristi återkomst, Så berättar t. ex. ett arabiskt arbete föl-
jande händelse från det 16:de året efter Hedschra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
