Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURBREF FRÅN FRANKRIKE. 125
-——
honom. Och de som synas stå Victor Hugo minst nära, de som
åt andra lemna bildernas prakt och nöja sig med att studera sig
sjelfva i sitt väsens innersta gömmor, såsom Sully-Prudhomme,
äro likväl hans lärjungar. De utgå från Voix Intérieures, från
Feuilles dT automne, från Contemplations, och man återfinner i
deras stil, i deras versformer, till och med understundom i deras
idéer ett försvagadt eko af mästarens starka röst. De, hvilkas
hela filosofiska och moraliska åskådning mest afviker från hans,
låna af honom hans form för att bekämpa honom. En af våra
modernaste skalder, som synes hafva förnekat och hånat allt
hvad Victor Hugo älskade, själen, det oändliga, kvinnan, Gud —
Jean Richepin, författare till »Les blaspheåmes», har dock i sin
rika och sonora form, sina fulla och breda strofer mera än alla
andra den största likhet med den skald, som skrifvit £es orientales
och La pitié supréme.
Samma förhållande märker man, när man studerar den moderna
prosaiska literaturen. Utan att uppehålla mig vid de arbeten,
hvilkas likhet är påtaglig, och som tydligen visa sig härstamma
från Victor Hugo, öfvergår jag direkt till de författare, som
gjort anspråk på att afkasta det stora snillets ok.
På en tid, då nästan alla franska skriftställare hafva erkänt
Victor Hugo som vår literaturs patriark, i ett tidsskede, då vörd-
naden för honom gått ända till afgudadyrkan, har Zola varit
nästan den ende, som vågat höja sin röst gentemot denna lof-
prisande chor och som vägrat att helsa afgudens bild. Olyck-
ligtvis ligger det kanske bakom hans modiga uttalanden en viss
dold stolthet. När Zola går till rätta med Victor Hugo, vill han
dermed framhålla, att han icke har något att tacka Victor Hugo
för, att han skapat sig sjelf och att han blott har sig sjelf att
tacka för sina författareegenskaper. Men vare sig Zola vill det
eller icke, så utgår han från Victor Hugo, och han anstränger
sig förgäfves att förneka sitt ursprung, det förblir icke desto mindre
detsamma. Hvarifrån har väl Zola sin ifriga omsorg om lokal-
färgen, sitt betonande af detaljen, om icke från Victor Hugo?
Victor Hugo har kanske icke alltid varit så exakt, som han skulle
velat vara, men han har velat vara exakt, och det var nog för att han
skulle framkalla begäret efter denna noggrannhet hos hela vår
generation. Zola har föraktat den aflägsna medeltiden, som man
trots alla arkeologiens ansträngningar icke kan rekonstruera i en
absolut exakt form. Men då han egnat sig åt att skildra vår tid,
så har han vid denna målning användt medel och procedurer,
som han lånat från författaren till Notre Dame de Paris och Les
misérables. Till och med poesien, som man finner i Victor
Hugos : prosa, lefver upp i Zolas. Naturalisternas pretention är
att vara exakta; det göra också de romantiska författarne anspråk
på. Neaturalisterna vilja också, att författarens person icke ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
