Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 LITERATURBREF FRÅN FRANKRIKE.
Det är icke Victor Hugo sjelf, som velat lägga in ett öfverdrif-
vet djup i sina idéer, det är, såsom det ofta händer, de, som kommit
efter honom och som, då de icke hafva hans geni, tro sig tvungna
att framställa honom i öfverdrifna proportioner för att icke synas
efterbilda honom. Ty man bör icke göra sig några illusioner i
detta afseende; hela den nuvarande literaturen, den må prisa
eller tadla Victor Hugo, utgår från honom, och Zola är lika
mycket hans lärjunge som Vacquerie. Men då ingen hade mä-
starens vidt omfattande förmåga, då ingen kände sig i stånd att
taga på sig hela det omätliga värf, som han kunnat räcka till
för ensam, så hafva de delat hans rike, den ene har tagit roma-
nen, den andre dramat, en tredje épopéen, och till och med i
hvar och en af dessa olika diktarter hafva de ofta måst hålla sig
till blott ett af de manér, som den begagnat, som de efterbildat.
På teatern har Victor Hugos inflytande varit minst märk-
bart, emedan hans dramatiska arbeten utan tvifvel bilda den minst
solida delen af hans poetiska kvarlåtenskap. Men är det icke
äfven på detta område honom som vi hafva att tacka för denna
ifver för noggrannhet och precision, som nu beherskar alla våra
dramatiska författare? Men om också Victor Hugos inflytande på
den dramatiska prosan icke är alldeles påtagligt, så framträder
det så mycket mera, när man betraktar den versifierade drama-
tiken. Om vi nu för tiden fordra af en komedi eller ett drama
på vers annat än Ponsards eller till och med Émile Augiers ofta
monotona jemna alexandriner, så är det derför att vårt öra ännu
är fyldt med musiken i Ruy Blas och Hernani; så är det derför
att, så fort vi stå inför en skald, så fordra vi af honom ett behag
i uttrycken, understundom en flygt i tanken, som vi endast be-
gära derför att en stor skald har vant oss dervid. Om man
också icke längre skrifver prosaiska dramer som Angelo eller
Marie Tudor, så har dock det poetiska dramats formel förblifvit
ungefär den, som Victor Hugo har gifvit; och när Francois Coppée
låter på Odeon uppföra en med bifall mottagen pjes, såsom
»Severo Torelli>, så återfinner man icke endast i konceptionen,
men också i arbetets detaljer den store skaldens tydliga och
direkta inflytande. ,
Om vi sedan gå till den rena poesien, så är Victor Hugos
inflytande så tydligt, att det skulle vara omöjligt att någon kunde
neka det, och att det nästan är onödigt att härvid uppehålla sig.
Leconte de Lisle, till exempel, skall för hela sitt hf åtnöja sig
med att på sitt sätt hafva gjort en ny Légende des sigcles, hvil-
ken han bemödat sig att göra mera noggrann, mera precis än
Victor Hugos. Han har för öfrigt i detta arbete ådagalagt en
stor uppfinningsförmåga, en väldig kraft och äfven originalitet.
Théodore de Banville, som dyrkade mästaren, har aldrig gjort
annat än efterbildat honom, man kunde nästan säga parodierat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
