Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 BARNET.
AIMÉE.
Har du så mycket att säga?
SVEN.
. Hur så? Ämnar du då inte säga någonting?
AIMÉE.
Du är lika retlig som förr, tror jag.
SVEN.
Hur kan du säga det? Har jag plägat visa mig retlig
mot dig?
AIMÉE ftrött).
Åh, jag — vet inte.
SVEN.
Hur är det med min gamla lekkamrat?
AIMÉE.
Hon har litet ondt i hufvudet, det är allt sammans. —
Nå, du ville ju prata. Berätta något om Upsala. Har du
haft roligt i höst?
SVEN.
Jag har arbetat, och det tycker jag är roligt, när man
har något mål att arbeta för. Om det också inte gick med
samma lust som förr, så gick det åtminstone med mera fart.
(Tystnar för ett ögonblick) Jag har stormläst och tar väl min
grad om ett år. /(Tystnar igen, derpå lifligare) Du är så tyst,
Aimée. Och jag har ändå inte sett dig se’n i våras, och
se’n dess har du blifvit förlofvad. Jag känner alls inte igen
dig. Jag träffade lilla Nina först och trodde nästan att jag
hörde dig, när hon pratade tok och var så der gladt språk-
sam och uppsluppen, som du plägade vara. Och så kom-
mer en ung dam, som inte säger någonting, och vill inbilla
mig att hon är Mean, det lilla trollet, som var munterheten
och lifligheten personifierad. Jag har så längtat att träffa
dig, vet du, om jag också inte skulle få språka med dig så
förtroligt som förr i verlden. Ty en trofast och tillgifven
manlig vän får väl en förlofvad flicka inte ha, kan jag tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
