Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 BARNET.
AIMÉE (bittert).
Lycklig, sa” du! Ja, naturligtvis är jag lycklig, jag som
är förlofvad. — Jag vet för öfrigt inte kvad det är, men jag
har inte varit lugn och glad som förr, allt se’n jag blef det.
SVEN.
Men din fästman är ju ...
AIMÉE.
Ja, Gustaf är mycket snäll emot mig, och jag tror visst
han är en bra karl. Jag tyckte rätt mycket om honom, in-
nan vi blef förlofvade.
SVEN.
Innan ...?
(Jungfrun kommer in med ett par armstakar med tända ljus, går
sedan.)
SVEN (när hon gått).
Jag måtte inte ha förstått dig rätt, Mean. Du måste
säga mig allt. Jag vet knapt något om din förlofning, jag
ville inte veta någonting (hejdar sig), det vill säga, jag reste
just samtidigt, — som du kanske påminner dig. — Det hade
länge varit påtänkt. Jag for upp till Lappland för att bo-
tanisera. (Lugnare) Och se’n jag kom igen till Upsala, har
jag inte hört mycket af er. — Vill du inte tala om för mig,
hur det är fatt?
AIMÉE.
Det är inte mycket att säga. Ser du, jag vet egentli-:
gen inte, kur det gick till.
SVEN.
Men det var väl i alla fall dz, som valde honom till
din man?
A|MÉE.
Det kan jag knappast säga.
SVEN (förvånad).
Far det inte du?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
