Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 I STORM.
oförfärade af dem, den yngsta, brukade till och med gå längst
ut på ändan af bron och derifrån taga ett skutt ut i böljorna.
Bron var en liten lastbrygga, bygd af stenar och stora
stolpar; den slöt med ett slags bro-kar, bredare än sjelfva
bryggan, och bakom detta låg det lilla badhuset.
Detta hade varit utsatt för många äfventyr; flera gånger
hade det lösryckts af stormen och gifvit sig ut till sjös,
men blifvit uppvräkt någonstädes på den flacka stranden,
på hvilken maststumpar och skeppsplankor äfven lågo kring-
strödda; det hade haft en föregångare, som en gång i storm-
väder seglat af till Räögen; att den lilla badhustrappan for
sin väg med en ostyrig våg, hörde till de mera hvardagliga
händelserna.
Åh, det hafvet — aldrig hade det synts dem så stort,
så öfverväldigande, som just här vid Skånes sydspets. I
storm eller stiltje — alltid var det lika skiftande: från klart
blått med snöhvita »gäss» på de krusiga små korta böljorna
vid nordvestlig vind, till varm, gröngrå färgton med långa,
mjuka dyningar, när hafvet låg på och det blåste östan.
Huru berusande var det ej i soliga eller halft ’disiga som-
mardagar, då det led mot aftonen, att gungas — sänkas,
lyftas, upp och ned, ned och upp — af de långa, mjuka
vågorna, som sakta rullade hän emot stranden och alt emel-
lanåt insnärjde de unga, hvita kropparne i frisk grön täng
— att då, långt ute vid udden, der fiskläget låg, se fiskarena
lägga ut med sin lilla båtflottilj till nattligt arbete och att
höra deras långdragna: »hal — å-hoj — ljuda ut öfver vatt-
net; kvinnor, barn och hundar långt borta längs stranden
och sommareftermiddagens rodnande milda ljus öfver alt-
sammans! —
Eller såsom i dag — hafvet i vildaste uppror, svartgrått,
ursinnigt rytande, så att man måste skrika hvarann i öronen
för att höras, då man stod det så nära, att vattnet stänkte
upp emot skospetsarne. Längs stranden yrde den hvita
sanden, der den ej var bunden af blommande ljung, så att
man knappt kunde se väderqvarnen, som stod ett stycke upp
på strandvallen och svängde vingarne med de till hälften
refvade seglen, och öfver den lilla bron slogo böljorna, så
att den ej kunde urskiljas. Den såg ut som en stor skum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
