Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAMATISK KONST. 221
sitt mål. Det är en verklig charme att studera den rika intelli-
gens, att ej säga gemialitet, som tar sitt uttryck i ett sådant spel.
Man säger, att fru Hvasser offrar för mycket åt plastiken,
poserandet, hon spelar för mycket teater, säger man. Hvarpå
beror nu denna anklagelse, om det är någon? I de flesta fall,
på anklagarne sjelfva. Deras tröga, nordiska naturel betjenar sig
ej af gester och mimik, såsom andra europeiska folkslag det göra.
När så fru H. spelar utländskor, en donna Pia (Severo Torelli),
en fru de Thauzette (Denise), spelar dem så som dessa handla,
gå och stå derute i verlden, der fru H. många gånger sjelf haft ,
tillfälle att studera folkkarakteren — då anklagas hon af våra
hemmagjorda förståsigpåare, som kanske aldrig varit mer än på
en liten Parisertripp, för manér, förkonstling, tillgjordhet, ja Gud
vet hvad. Fru Hvasser är en alltför intelligent person att ej veta
hvad hon gör. Derför kan hon tryggt på alla dessa — ofta i
ganska simpel ton framslungade — tillvitelser svara: »Mitt bästa
herskap, var af den godheten att se, hur jag spelar en individ af
ert eget nationallynne i »Gengångare», der den mycket »europei-
serade» store kritikern hr Bang så strängt nagelfarit fru Alvings
totala — brist på stora gester.»
Hade hr Hillberg haft sig förelagdt att spela en italiensk
äkta man i någon italiensk version af »Sanna qvinnor», hade han
spelat mycket onaturligt, om han spelat med samma ringa an-
vändande af den plastiska apparaten som nu — mycket riktigt —
I den svenska pjesen som en svensk person. Denna framställ-
ning har berömts mycket och med skäl, ehuruväl få haft blick
för, hur litet till det behöfts i den präktiga karakteristiken för att
få det hela att slå öfver. Som »allt ytterligt är stäldt på gränsen
af ett fel», har man med nöje i den senaste framställningen af
Pontus Bark sett aflägsnade några chargerade moment, som, hur
små de än voro, dock bildade den droppe, som kom bägaren att
flöda öfver. I öfrigt var allt så noga bildadt efter lefvande
lifvet, så genomklokt tänkt och så genomfint utfördt, att man vid
njutandet af denna jemna, oafbrutet flödande konstådra verkligen
började undra, om det kunde vara samma skådespelare, som man
sett i »Henrik den fjerde> och »Hur man gör godt>, der hr H. ej
spelat illa, men ej heller spelat bra, just derför att han ej spelat
något alls. Den som minnes O. U. Torslows gripande dödsscen
1 den förra af dessa begge sistnämnda pjeser vet dock, att här
varit tillfälle till en triumf för hr Hillberg, en triumf, som han
förfelat. Att icke kapten Wulfs hopkonstruerade dussinfigur i
den senare pjesen kunde inspirera hr H., är mera ursäktligt.
I den pjesen var det i stället fru Engelbrecht, f. Hvasser,
som triumferade. Hon var här ett lefvande exempel på den
gamla satsen: Lyckan står dem djerfvom bi. Djerf ansågs fru
Edgren att ha infört Sveas rol i sin pjes, djerfvare var dock fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
