Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREF TILL —. 237
ensligt lif såsom mor för sin dotter, utan att dock vilja begagna
sig af den konventionella »lögnen>» att, för att bli ansedd som
ärbar qvinna då hon har sitt barn hos sig, låta kalla sig för fru.
Jag tror, att hon helt enkelt är skyldig sitt barn att antaga fru-
benämningen, oaktadt den är en lögn inför samhället. Hvem är
hon härvidlag skyldig full sanning? Sitt barn och alla, som träda
1 beroende af henne och hennes barn. Men samhället tåt icke
vid denna sanning. Samhället består ju icke allenast af Dig och
mig och likatänkande, utan hr Risk och madam Rask höra
äfven dit, och huru kan Tora begära aktningsfullt bemötande af
dem, då hon ej vill underkasta sig deras fordran på iakttagande
af yttre anständighetsformer. Denna fordran tillfyllestgöres genom
denna s. k. lögn, som ingen lögn är, då hon i alla de fall, der
hon är skyldig full uppriktighet, fullgör denna skyldighet. Den
beskrifning Yngva ger af sina lidanden från sin tidigaste ålder är,
tyvärr, icke öfverdrifven, men de öppna, snart sagdt tillåtliga,
eller åtminstone förlåtliga förolämpningarna hade undgåtts genom
ett medgifvande från modren i detta fall. När George Eliot
svarar en person, som, sedan hon ingått sin förbindelse med mr
Lewis, tillskrifvit henne under hennes flicknamn, att hon anser
sig icke behöfva mer än nämna, att mr Lewis’ tre söner gåfvo
henne hedersnamnet mor, för att den skrifvande bör kunna inse,
att hon måste anse miss-benämningen som en personlig förolämp-
ning, så talar och handlar hon värdigt. Äfven för henne var
namnet en osanning, men äktheten i hennes förbindelse och
styrkan af hennes sanningskärlek lärde henne i hvad mån hon
borde trotsa verldens dom, och i hvad mån hon borde väja för
den. Och hvarje högsint qvinna, som tager närmare reda på
denna förbindelse, skall hembära den sin odelade aktning och
gilla det ofter George Eliot gjorde, oaktadt det innebar icke
mer och icke mindre än offret af hennes sociala ställning. Men
att ett sådant steg medför och bör medföra detta offer, kan ej
— får ej hjelpas.
Men om jag nu kommer Dig att tro, att fru Agrells stycke
handlar om antagandet eller icke antagandet af frunamnet, begår
jag en stor orättvisa mot detsamma, ty deruti består konflikten
icke. Denna inträder egentligen icke förrän i sista akten, der
Tora af alla uppmanas att legitimera sin dotters börd genom att
nu, efter nitton år, träda i äktenskap med dennas far, som hon
med allt skäl föraktar. Yngvas lycka i lifvet (att få den hon
älskar) göres beroende deraf, men Tora vägrar, och öfvergifves
derföre af alla: af det barn hon uppfostrat i sina rättsprinciper
(och hvilka detta barn insett vara långt hållbarare än samhällets),
af den vän, som följt och aktat henne genom alla hennes pröf-
ningar. Blir det tydligt för mig, att dessa öfvergifva henne der-
före att hon gör rätt — nåväl, då har författarinnan lyckats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
