Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK VERS. 249
ken i motiv eller upppfattning. Visserligen bär den första dik-
ten i samlingen namnet »Oro», och författarinnan säger i denna,
att hon mycket älskar storm och vilda böljeslag; men man mär-
ker ej mycket till det sedan. Alla dikterna i den ganska stora
samlingen äro öfver hufvud taget mycket stillsamma och lugna;
de förråda inga starka lidelser, och har författarinnan plågats af
oro, så har hon mycket bra förstått att beherska densamma.
Hon tillhör synbarligen den kategori af »själar», om hvilka hon
talar i samma dikt,
”som likt den täcka insjön stilla stå
med hus och blomstertäppor i sitt sköte."
För att hafva sett dagen i vår nervösa tid är denna diktsam-
ling riktigt ovanligt fri från nervositet. Den är, som antydt, mycket
fridfull och i hög grad idyllisk. Det fins knapt en dikt, som ej
öfverflödar af naturmålningar efter gammalt godt recept: vårens
ljuflighet och sommarsolens värme, lärkjubel i det blå och trastens
sång i nordanskog samt mycket, mycket tårar — oupphörligt
glänser och skimrar det af tårar, både vid alla möjliga stunder
på dagen och vid årets vexlande tider. Och känner för-
fattarinnan sig någon gång obehagligt berörd på sin gång mot
»ökengränsen>, tycks detta dock endast vara en hastigt öfver-
gående känsla. Till och med hennes >»nattstycken», i hvilka
hon genom mörkret endast hör vreda vågors hotande svall,
ljusna så småningom och öfvergå i en ton af glad och ljus för-
tröstan.
Att en qvinna skrifvit dessa versar, derom är man strax
på det klara, äfven om det ej stått att läsa på titelbladet: än
mera: en verkligt from och god qvinna, som gerna vill glädja
andra och hvars högsta önskan är att kärleksfullt kunna smyga
en »tröstens blomma till dem, som lida». Och denna goda af-
sigt kan man ju fullt uppskatta, utan att så högt behöfva vär-
dera denna diktsamling som literär produkt. Särskildt förefalla
oss »Åslögs drömmar på Spangarhed» mindre lyckliga. Det är
intet i dem, som påminner om sagans käcka, fyndiga Kraka,
men desto mera om en nutida mycket svärmisk eller mycket
trånande ung — eller hvarför icke gammal — dam. Säkerligen dval-
des ej i Krakas sinne, der hon beckig och okammad vallade
getter på Spangarhed, någon lyrisk förtjusning öfver den om-
gifvande naturens vaknande vårlif, säkerligen ej heller några djup-
sinniga spekulationer öfver det outsägligt ljufva i »att vara».
Denna afdelning i samlingen kunde helt visst med mera rätt
burit titeln: >Anna A:s drömmar på Svältorna»>.
Dock måste vi erkänna, att det äfven finnes rätt fagra,
osökt enkla bitar här och der, exempelvis »Elfvalek>, »Sol på
klippan», »Skum», med flera, samt att författarinnan öfver allt
framträder anspråkslöst och blygsamt och utan någon tanke på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
