Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURANMÄLNINGAR. 281
komme an på, om den djefvulssålde mannen hade lefvat, som
han skulle, eller om han kanske hade stält sig så, att han ärligt
förtjente att komma i den ondes klor. Gunhild, som ser inom
sig alla hans onda gerningar, och som vet, huru hon sjelf gjort
intet att rikta honom i hans uppväxt till något bättre, får ljus
öfver, att hon två gånger om sålt honom, och att det är hon,
som är skulden, om han nu går under. Hennes ovisshet är som
en skärseld på halster och glöd.
Ändtligen kommer sonen, men först när modern är i det
närmaste förtärd af sim svåra’ själanöd. Och nu finner hon i
honom en stadgad yngling, en äkta man, som lagt af sina gamla
synder, som har vunnit en fager hustru vid sin sida, och som vill
börja ett bättre lif. Skall han förgås för sin moders skull? —
Modern blir sjuk af de qval, som nu börja brinna uti henne.
Till ande, själ och kropp dväljes hon i en ångest utan namn.
Det är ännu tio dagar qvar till den aftalta stunden, tio evigheter
af förtärande eld, och stundom synes hennes förstånd förmör-
kadt af hvad hon utstår.
Både sonen och sonhustrun vaka öfver henne, men förmå
intet gent emot hennes plåga. Skall hon uppenbara för dem sin
djefvulska gerning? Hon kämpar emot i alla de nio dagarna,
men på den tionde trotsar sonen fram hvad det är hon bär på
sitt samvete. Hon har sålt honom till den onde redan innan
hon födt honom, och i natt är stunden inne, då djefvulen har
rätt att taga honom.
Bård, offret, ger nu knappast modern efter i ångest. Med
många träffande drag är det skildradt, huru detta budskap ver-
kar på djupet i den olycklige. Bård ser’sina egna synder stå
upp och vet, att han ur rättfärdighetens synpunkt icke är värd
någon förskoning. Afven han går nu till presten, och dermed
inledes ett samtal och en scen, hvilkas innebörd utgör bokens i
viss mån märkligaste parti. Presten möter sjömanspojken på
dennes egen nivå, och det är i början omöjligt att säkert ur-
skilja, huruvida han ursprungligen också sjelf står på densamma
eller låtsar göra det för att så mycket kraftigare gripa syndaren
ända in i det innersta af hans själ. Det förra alternativet synes
dock sannolikast och står särskildt bäst i öfverensstämmelse med
de ganska förfärliga utläggningar af fjerde budet, som han i sam-
band med alt det öfriga gör för biktebarnet. Väl baxnas han i
början åt Bårds utsago om moderns handel med djefvulen, men
utan tvekan svarar han ja på Bårds fråga, om denna handel kan
gälla, och tillägger bestraffande, då Bård spjernar emot en sådan
tankes konseqvenser: »>Du vill väl icke mästra Gud? Vill Zw
säga till Gud: det och det är rätt, och det har du lof till, men
det och det får du inte göra» o. s. v. Sedan Bård på detta
strafftal, hvars slut blir, att »om djefvulen i denna stund trädde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
