Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURANMÄLNINGAR. 283
att sända sitt barn i evig fördömelse: >Du måste bedja om nåd
för alla dina synder, men i synnerhet för den, som är den värsta
af alla, att du har tänkt trotsiga tankar mot Gud och sträfvat
att förstå och döma hans höga tankar och råd och hans visa
vilja . . . , samt också för den synd, som dernäst är störst, att
du har tänkt onda tankar mot dina föräldrar och synnerligast
mot din mor, som du icke har någon rätt att döma, men är skyldig
att älska, ära och lyda, äfven när hon ger dig den onde i våld».
(kursiveringen vår) o. s. v. Vi se att Arne Garborg har en
beslägtad uppfattning med diktaren af Brand rörande konseqven-
serna af den kristna pligtläran, der dessa med orädd hand utdragas.
Bård är slagen. Han spjernar ej längre emot något af
prestens kraf. För att emellertid än ytterligare pröfva allvaret
af den omvändelse, han visat, ålägger honom pastor Olaus också
till sist att, ifall han blir frälst, skänka tredjedelen af allt sitt mö-
derne till. den kyrka, der undret skett.
Man kunde väl tycka, att saken nu, såsom äfven ekono-
miskt ordnad, skulle i alla hänseenden vara stäld på det klara,
men hela denna bot- och bättringsscen har varit ingenting annat
än inledningen till hvad som komma skall.
Det sega samtalet har dragit in på natten. Vädret är
ohyggligt. Stormen sådan, att man knappast kan arbeta sig fram
öfver gatan. En riktig gastnatt. Nu måste emellertid den af-
görande striden stå. Men icke hos presten. Der är ej trygt
nog, utan i kyrkan, uppe i koret, invid sjelfva altarbordet. De
komma också till sist dit, presten tänder altarljusen, och förrätt-
ningen börjar med mångahanda böner och besvärjelser. Vi be-
höfva här icke följa framställningen, men för så vidt »ihåliga
tjut>, »kalla pustar», »hvita lakan, »långa skuggor», »dang! dang!»
från tornet, »bultningar i väggarna», »smådjeflar, »ugglor, »kat-
tor, »gul eld>, »trolb, »djeflar, som hvässa klorna eller >som
bita sig i ryggen», »lukt af brändt>, »lukt af svafvel», »rassel»,
»tunga fall», »dånande, brakande, knakande och knastrande», »krafsan-
de som af klon, »lik, som dunka med sina kistlock> och mångahanda
andra fasligheter kunna verka på en modern, blaserad fantasi,
så är sannerligen ingenting sparadt, som varit egnadt att göra
denna djefvulsutdrifning så lysande som möjligt. Sanningen att
säga så saknas emellertid här naiveteten väl mycket och dermed
också sjelfva den hemliga kraft, som skulle kunnat i en så orim-
lig scen som denna inlägga något illusoriskt. Man är redan före
framkomsten till kyrkan så pass upprorisk, icke så mycket mot
den stackars presten och Bård som mot författaren, att man allt
för öfvervägande fastnar i det groteska och svårligen kan åter-
hälla löjet, då skildraren verkligen på allvar vill inbilla oss, att
presten Olaus i högsta extasen tror sig materielt, handgripligen
skåda hin onde sjelf ringla upp emot sig från kordörren eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
