Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 LITERATURANMÄLNINGAR.
— -— a - I me Om
vare sig en Elsa eller en Carmen, med dess mera verkliga och
från alt konventionelt mera frigjorda realism, skulle Signe Hebbe
sannolikt ej hitta rätta färgen. Förf. anser, att den lyriskt dra-
matiska framställningen i den stora operan alltid måste till en
viss grad förblifva konventionel, och detta kan visserligen med-
gifvas så till vida, som ju redan det att sjunga på scenen i st. f. att tala
måste sägas vara konventionelt och strängt taget onaturligt; men
orätt är dock att skära alla stora operor öfver en kam och icke
vilja se den betydande principförändring, som skett dels genom
den Wagnerska reformen, dels genom den i Frankrike försig-
gående sammansmältningen af comique och seria (Mignon, Car-
men). Ej häller kan jag dela förf:s åsigt, att operacomiquen är
nästan utdöd och att den stora operan är framtidens. Tvärt
om, den komiska operan har alltid ända från sin begynnelse
fört en friskare och mera odisputabel existens än den »stora»
operan, och den kommer nog ock framgent att så göra, just
emedan den står närmare verkligheten och är mindre konven-
tionel.
Arnoldsons biografi visar förf:s bok från dess bästa sida,
nämligen de personliga interiörernas, genom hvilka ofta ett ljus
kastas öfver konstnärens art och handlingar, hvilket förut varit
den utom vänkretsen stående vbekant. Redan den upplysningen
är af intresse, att det var tyskarnes råa segerjubel öfver Sédan,
som egentligen skrämde Arnoldson från det ifrågasatta engage-
mentet i Berlin 1870. Och af karakteriseringen framgår — hvad
nog icke alla vetat — att den melankoli, som skulle göra ett
så våldsamt slut på konstnärens dagar, fans redan som grund-
åder på botten af hans lynne och fick ny fart genom de oroande
ryktena på våren 1881 om k. teatrarnes totala upphörande. Alt
detta motiverar sjelfmordet fullständigare än förut skett. För
öfrigt framhåller förf. synnerligen Arnoldsons ovanliga samvets-
grannhet och stränghet mot sig sjelf; att han »alidrig blef popu-
lär som sällskapsbroder», länder honom i sjelfva verket till den
största heder och gjorde, att han kunde bibehålla sin stämma i
oförminskad skönhet.
Arlbergs konstnärsporträtt är raskt och riktigt uppdraget.
Förf. vidrör försigtigt den katastrof, som vållade Arlbergs afgång
1874. Arlberg ansåg med rätta, att sångaren borde hafva nå-
got att säga i fråga om sångens kraft och nyansering, kapell-
mästaren yrkade, att orkestern icke hade att rätta sig efter sån-
garens röststyrka, utan blott efter partiturets beteckningar af forte
eller piano — ett svepskäl, som faller redan för den invändningen,
att något absolut forte och piano alls icke existerar, utan blott
ett relativt mer eller mindre, hvilket sålunda både kan och bör
modereras efter omständigheterna. Om någon i det afseendet
bort vika, så hade det varit kapellmästaren. Likväl har nog
.– ww
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
