Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURANMÄLNINGAR. 295
förf. rätt i, att striden stod lika mycket mellan personer som
principer, och han underrättar oss dess utom, att Arlberg i alla
fall ämnat afgå för att få friare händer i tillgodogörandet af sin
konst. Det skälet måste respekteras, ehuru man kan beklaga,
att Arlberg tidtals begagnade sin frihet till att med sin öfver-
lägsna talang hålla uppe den tvetydiga operettgenren. Richesse
oblige. Ju rikare begåfning, dess större konstnärligt ansvar —
den sanningen kunde man önska att Arlberg mera iakttagit, i
synnerhet som han alltid ifrat för wagnerismen, hvilken just håller
konsten högt. Att Arlberg egentligen var den, som hos oss
införde Wagneroperan, framhålles af förf. ganska riktigt, ej mindre
hans ovanliga mångsidighet.
Angående Leonard Labatt nämner jag blott, att förf. glömt
hans FEleazar i förteckningen på hans bästa roler. — Vid Matilda
Grabow få vi åter en värdefull interiör uti beskrifningen på hen-
res bortfjäsade barndom, som så väl förklarar hennes förstörda
hälsa och uppdrifna nervositet. Således ännu ett offer bland
många för det välsignade »sällskapslifvet>, som så ofta — vare.
sig i form af rummel eller salongshumbug — skadat eller för-
derfvat mycket lofvande artister. Att icke Grabow derför gått
under, veta ju alla hennes beundrare (och hvem hör icke dit?);
men vingskjuten är dock i någon mån denna sällsynta sångar-
svan. Förf. uppgifver som datum för Matilda Grabows debut
den 21 maj 1870 — bör vara 11 maj; och för hennes första
Juliaframställning den 26 febr. 1877 — bör vara 2 mars.
I Arvid Ödmann har förf. tydligen — liksom i Gunther —
fått fatt i en gullgosse, som bländat hans blick och gjort honom
partisk. Åtminstone är det för mig och många fler svårt att
igenfinna den utomordentliga »känslovärma», som han flerstädes
prisar i Ödmanns sång, såvida han ej är bedårad dels af stäm-
mans rent fysiska »Schmelz», dels af den ansträngda forcering
eller vibrerande grafton, som sångaren ofta med skicklighet vet
att anbringa och som onekligen ger illusionen af en känslighet,
hvilken dock förefaller vara mera konst än natur. Hade förf.
— i stället att kompromettera sig med följande rent af uppen-
barliga osanning: »det ligger ingen öfverdrift uti att säga att
det är med och genom honom (Ödmann) som Gounods opera
(Romeo och Julia) vunnit den stora popularitet som den åtnju-
ter hos oss» ”) — gifvit oss en utförligare analys af Ödmanns
komiska konstnärskap, för hvilket denne högst aktningsvärde ar-
tist eger sin kanske förnämsta begåfning, så hade ifrågavarande
kapitel blifvit mera läsbart. Äfven här har förf. slarfvat med
”) Det är dock allom bekant, att denna popularitet helt och hållet
skapats af Grabow och för öfrigt ingalunda var mindre på Arnoldsons tid
än nu. ,s . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
