Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURBREF FRÅN FRANKRIKE. 307
att ha älskat med passion, så småningom känner kärleken för-
kolna, släckt af den tillbeddas egen hand, jämför han denne
med en vas, ur hvilken vattnet droppe för droppe sinar bort
genom en spricka, som uppstått genom ett slag med en sol-
fjäder. Då Prudhomme diktade sin PVase brisé, fann han en
lycklig poetisk bild för att uttrycka en fin tanke; men om
hans tankar alltid förblifva fina, så äro olyckligtvis de bil-
der, i hvilka de klädts, icke alltid lika lyckligt valda eller
lika enkla. Sedermera vände sig Prudhomme åter till den
rena filosofien, och i hans poem Za justice ha hvarken hans
fyndighet eller uppdrifna stil kunnat förläna något behag åt de
stränga idéer, han uttryckt. Sully Prudhomme är en djup och
skarp tänkare, men han är ock stundom en spetsfundig fantast
och en något tillgjord skald.
Han skulle med allt skäl som sin lärjunge kunna anse Paul
Bourget, hvars bästa poetiska stycken, såsom La Marquise de Mo-
råde, egna sig åt en fin och skarpsinnig psykologisk analys. Men äf-
ven på de bästa ställena finner man egenskaper, som utmärka
prosaförfattaren snarare än skalden, och enligt min åsigt har för-
fattaren gjort alldeles rätt, då han med sin obestridliga talang
egnat sig åt utkast på prosa, såsom i L’irréparable eller Cruelle
bnigme.
Det finnes, kort sagdt, för närvarande i vår poesi tre ganska
tydligt skilda strömningar. En literär rörelse af sådan betydenhet
som den, hvilken kännetecknade innevarande århundrades början,
kan icke helt plötsligt afbrytas eller ändra karakter; men de,
som ej ana att de den dag som i dag är bekänna sig till teorier,
som äro femtio år för gamla, äro enligt min åsigt efterliggare, och
deras skola måste nödvändigt utslockna. Deras talang må vara
aldrig så stor, de må heta Théodore de Banville eller Leconte
de Lisle, så kan deras öde dock ej vara tvifvelaktigt: de äro
lärjungar af mästare, som gått bort, och sjelfve skola de ej få
några lärjungar.
Hvad dem angår, som tagit sin tillflykt till den abstrakta
tankens område och förvandla poesien till filosofi, måste de för
alltid nöja sig med ett mycket begränsadt inflytande och några
få finsmakares beundran, — och sådant tror jag icke, att
poesiens mål kan vara. Större framtid synas mig de ega
för sina idéer, som i den omgifvande verkligheten vilja uppsöka
ämnen för poetisk behandling, utan att inbilla sig att man bör
gå långt tillbaka i tiden för att finna ett ämne, som vore värdt
att besjungas. Den naturalism i poesien, som sträfvar alt af-
måla hvardagslifvets detaljer och har den fördelen att kunna för-
sköna dem genom en idealisk anstrykning, synes mig vara en
ljuf dröm. Olyckligtvis äro nog hvarken Coppée eller Manuel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
