Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGS NYASTE ARBETEN. 367
när han glömmer att svänga sitt gissel öfver de samhällsför-
vridna människorna för att i stället beundrande falla ned inför
naturens skönhet och majestät! Då måste man tänka, att August
Strindberg är född till skald med Guds nåde, ehuru han ärliga
sträfvar att — göra sig urarfva.
Kanske i ingen af hans böcker finnes det så mycket af dessa
sköna skaldespillror, som i de fyra berättelser, som han kallat
» Utopier i verkligheten», — om väl också ej kan förnekas, att
nog äfven i dem pennan ofta visar sig förd af samma hand,
som skref det ofvan citerade förordet, — genom tankarnes oklar-
het eller uppfattningens grofhet och ensidighet.
Mest direkt framträder samhällsreformatorn, mest docerande
och därföre minst poetiskt och konstnärligt, uti den första af
utopi-berättelserna, »Nybygnad». Men äfven där röjer sig emel-
lanåt skalden Strindberg: »aussi quand l’oiseau marche, on sent
qu’il a des ailes». Skildringen af majaftonen vid Lac Leman,
af studenternas hyllning för Bianche efter hennes examen, af
hennes färd genom den hvita fallande snön ut till ryssarnas sam-
mankomst — där märker man och beundrar man »poeten mot
sin vilja».
Men i det hela är denna berättelse lika litet ästetiskt lyckad,
som den i tendensen är sann. Strindbergs stil är nu en gång
för alla ingalunda episkt konstnärlig. Den nervösa korthuggen-
het, den drastiska ordfyndighet, som särskildt lämpa hans penna
för dramatiskt författarskap, störa lugnet och illusionen vid en
berättande dikt. Och den egendomliga ton, han breder öfver
allt hväd han säger — både genom ordval, satsbildning och
stilen i det hela —, och som gör att man ej behöfver läsa mera
än ett par rader af honom, för att känna igen författaren, kan
gifva ett visst originelt behag åt hans skildringar från tider,
hvilka äro oss tillräckligt aflägsna, för att vi på god tro skola
kunna taga detta ovanliga med bland det historiska, så att säga,
låta det gälla för en del af lokalfärgen. Men i en berättelse,
som hämtat sina motiv från våra egna dagar, från. vårt eget lif,
stöta både den abrupta stilen och den nästan stereotypiska ori-
ginaliteten oupphörligt allt hvad objektivitet och episk konst heter.
Hvem än som talar, tycker man sig känna igen författarens egen röst.
Eller tror någon, att en gammal, ogift, pryd tant tänker
och talar så, som Strindberg låter den dygdädla mademoiselle
Berthe tala redan å ena den ifrågavarande berättelsens första sidor?
Efter en idyllisk majaftonsskildring med sjungande näktergalar,
blånande berg och sjöar, fram och åter flygande hvita måsar
och simmande svanor, låter han den unga Blanche slå igen
boken och säga med trött stämma: »Den som vore en svan
ändå!» Och därpå svarar tanten (nej, sannerligen icke hon, utan
August Strindberg själf): »En svan? Sådana infall! Och få fem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
