Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGS NYASTE ARBETEN. 369
karaktärsteckning i denna »Nybygnad». Hufvudpersonen, den
kvinliga studenten och sedan läkaren, är naturligen utförligast
tecknad, men äfven hon så blott skizzeradt, att ännu mycket står
kvar af den abstrakta tendensfaktorn. Emellertid lär man sig
dock att känna och lida med henne, det medgifves. Men hen-
nes manliga sidofigur, laboratorn Emile Suchard, har man där-
emot så mycket svårare att bli klok på. Hur kommer han att
förälska sig i Blanche, med hvilken han knapt tyckes ha vexlat
tio ord förr än han är eld och lågor? — eller såsom han själf
så originelt skildrar sitt tillstånd i sin kärleksförklaring: »Din
bild sitter fotograferad på botten af mitt öga, så att jag ej kan
se något föremål utan att se det genom din bild... När jag
ser dig, ser jag det fullkomligaste, dina linier få ljud och sätta
mina nerver i harmoni; att betrakta din gång gör mig lycklig,
och din blick gör mig drucken! Jag är nästan viss på, att om
man slog ihjäl mig nu, och obducerade mig strax, skulle ett
mikroskop kunna se din bild på näthinnan, i hvarje lungcell, i
hvarje hjärtats väfnad, i ryggmärgen; hvarje blodkropp skulle
spegla dig och hvarje hjärncell skulle som en mikrofon återge
din kära stämma, du, älskade!» — Svårt har man ock sedan
att förstå den brutalitet, hvarmed han snart sagdt kör ut den så
fysiologiskt älskade, när hön vid hans utvisning från Ziärich
kommer till honom färdig att öfverge allt och följa honom.
Ila stämmer härmed ock den utsökta, nästan blyga finkänslig-
het, hvarmed han sedan närmar sig henne i familistéren. För
>den naturliga människan» ter detta sig såsom oförsonliga mot-
sägelser, men för Strindberg skall väl detta blott vara en af
exemplifikationerna för hans tendens, för skilnaden mellan det
gamla samhället och det af honom profeterade nya. Samma
person, som i det förra är hänsynslöst egoistisk, rå och tvär, är,
när det nya paradisets sol får lysa öfver honom, idealet af grann-
lagenhet och finhet. — Ja, detta är konsekvent realist-psykologi:
människorna äro sådana, som den »milieu», hvari de försättas,
gör dem till. Då vore det ju obilligt att begära en individuali-
tet af dem: de äro blott mer eller mindre klara och skarpa
prismor, hvari ljuset från »de sociale forhold» bryter sig.
Men — mot alla dessa anmärkningar skulle förmodligen
författaren genmäla ungefärligen: Jag gitter ej vara ästetiker. och
jag vill ej bedömas såsom författare till en poembok, utan såsom
tänkare och reformator.
Ja, vi skola ej underlåta att betrakta äfven den sidan af
medaljen. Men, författarens syften må vara hvilka som hälst,
det har hittills varit om hans medel vi ordat. Och det är nu
faktiskt, att han till sådana valt dikten, och då ha vi rätt att
bedöma honom såsom diktare. När han berättar, borde han
berätta väl, — annars vore det ju för hans egna syften bättre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
