Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGS NYASTE ARBETEN. 373
tvinga sig till vår beundran. Och så den poesi, som författaren
här vetat gjuta öfver hela bilden genom de oförlikneliga natur-
skildringarna! Denna historia om den ryske nihilistens kamp med
sig själf för att fylla partiets ideala kraf, icke blott på en viss
yttre verksamhet, utan framför allt på hela den inre personlig-
hetens omdanande till »en ny människa» — denna historia är
1 det hela så mänsklig, bär så prägeln af något upplefvadt, att
man måste komma att tänka på, att August Strindberg helt visst
själf med sig kämpat mången kamp af liknande art och kanske
för lika dåraktiga syften ft). Här har den Strindbergska sti-
lens egendomlighet också blifvit en förtjänst till. Här är den
knappa fåordigheten, den konstiga stenstilen så att säga, i dia-
logen, särskildt egnad att öfver det hela breda den mystiska
slöja, som helt naturligt tillhör denna i mörkret arbetande sociala
revolution. — »Återfall» är en perla bland Strindbergs dikter.
Man talar ständigt om hans råhet, hans brutalitet — och
han bär själf till fullo skuld därför — men denna berättelse kan
ock ge skäl att orda om hans finkänslighet, ja, rent af hans
ömhet för människohjärtats ädlaste och ljufvaste rörelser. Ingen
annan än människoskildraren af rang kan teckna en sådan bild,
som denne Paul Petrowitsch; så utan motsägelse förena motsat-
serna mellan hans hänsynslösa radikalism, då det gäller det stora
politiska målet — han har då ett hjärta, kallt och oböjligt som
stålet — och hans nästan kvinliga ömhet i förhållandet till hustru
och barn. Och huru hans hustru, denna oförgätliga Anna lva-
novna, är tecknad! Hon, den milda dämparinnan af hans hård-
het, som ständigt så blid kommer med sitt: »Paul, ej så, nu är
du ofördragsam>. Och det jämförelsevis yttre i berättelsen —
ja, vi vore frestade att säga, att ingen annan än August Strind-
berg har sådana färger på sin palett — färger, glödande och skri-
ande som en lavaeruption, när han skildrar den olycklige krymp-
lingens lidanden och förtviflan, när hans hustrus lif kan bero på
om den hjälp, han skall hämta, kommer ett ögonblick förr eller
senare, och han då faller ned i en nervattack, oförmögen att
röra en lem; men milda, ömma som näktergalens toner, när han
målar vårmorgonens skönhet; och hvilken rikedom på toner och
stämningar i skildringen af törnrosorna, »den nya människans»
sista eftergifter åt det annars med den öfriga lyxen landsförvi-
sade skönhetssinnet.
Detta bör läsas, ej beskrifvas och dissekeras. — För att
gifva en föreställning om den egendomliga stämningsfullheten i
denna berättelse, citera vi blott dess slutrader, i stället för att
fruktlost söka med våra egna ord ersätta författarens.
”) Jmfr själfbekännelsen i "Tjänstekvinnans son": "Hans nya jag stod
upp mot hans gamla, och de lefde i oenighet som olyckliga makar hela hans
lif framåt utan att kunna skiljas".
Ny Sv Tidskr. 7:de årg:s 6:te häfte. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
