Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 STRINDBERGS NYASTE ARBETEN.
TT
Det är sedan Paul har sett en af hans stora saks, såsom
han trodde, bäste kämpar falla ifrån och bli polisspion, och då
han därför var nära att förtvifla om målets upphinnelighet, som
Anna säger till honom:
s— Det blir allt tyngre och tyngre. Hoppas du än?
-— Jag måste!
De gingo fram och åter på trädgårdsgången. Solen lutade till nedgång
och kastade ett rödt sken öfver alpernas öfre regioner. Molnen som samlat
sig öfver topparne hade fällt snö öfver de nyss grönskande betesmarkerna
och bokskogarne, men nere i kastanjelundarne regnade det.
— Ser du, Anna Ivanovna; nyss var våren där på bärgen; nu är vin-
tern kommen och våren går tillbaka! O, det skall falla mycket snö, mycket snö!
— Men i morgon, Paul, — svarade Anna, — i morgon är snön borta
och då är våren mycket längre framme än i dag; då grönskar det på top-
parne igen och då skiner solen på nya blommor. Det går framåt! Framåt!
Mörkret föll. Savojer-alpen stod där svart som en vägg, som ett hus
om en åtta hundra våningar. Då tändes ett ljus såsom omkring sex hundra
trappor upp i jättehuset och det blinkade genom regndusket och mörkret.
— Ser du ljuset, — sade Paul, — där uppe i alpen: ju tjockare mörk-
ret faller, dess klarare lyser det; är det icke en underlig och vacker egen-
skap hos ljuset?
— Det är bärgvandrarne, som vänta öfver natten för att få helsa sol-
uppgången i morgon, — sade Anna.
— Så framt icke avalanchen har tagit dem!
— Men när avalanchen gått, då, Paul, är det ju vår! Och då kunna
vi alla bestiga topparne och plocka den dyra Edelweiss, i solsken, i månsken,
i åska, i storm! Må avalanchen gå!
— Den måste gå, ty eljes få vi aldrig vår, Anna!"
Lå +
+
Äfven skizzen »Ofvan molnen» innebär ett godt stycke poesi.
Tvänne dödsdömda sjuklingars slutuppgörelse med hvarandra och
världen, omgifna af hög-alpernas majestätiska natursceneri. Jätte-
bärgens och dödens närhet stämma till ett allvar, som man tycker
liksom en gripande kyrksång dallra mellan hvarje ord. Men det
hela är mera stämningsfullt, än det förefaller oss klart, mera
ädelt kändt, än tydligt sagdt.
Dess innersta mening torde man först rätt förstå, om man
tolkar det hela, tagande Strindbergs föregående skrifter, särskildt
ett stycke i hans Dikter till hjälp såsom kommentar. Men, om
bikten därmed blir mera personlig, så blir den därför ej mindre
värd vårt erkännande. Af den, som tror sig. så förorättad, så
trampad som denne Aristide, är det storsint att åtminstone vid
grafven räcka handen till försoning.
De äro för visso skrifna af August Strindberg »med hjär-
tat i handen» dessa ord:
"Jag, som ville på pligt och allvar draga svärd, jag var dömd till att
syssla med skönliteratur för att få mitt ord hördt. Jag måste nedlåta mig
att skrifva teaterpjeser för att med succés’ns omotståndliga makt slå mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
