Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 PARISERSALONGEN 1886.
en tafla — förträfflig för resten, jämte Montenards hvita,
ängare i det blå hafvet den färggladaste målning på det mu-
seet. Den framställer en bonde, som springer efter en oxe
på en grön äng. På salongen i år har man fångat oxen och
håller på att skuffa in honom i fähuset. Oxen sätter hårdt
mot härdt, bonden skjuter på, gumman hjelper till, men
Duprés oxe kärner sin styrka och vill ej bli slaf. På nästa
salong måste han kanske motas ut igen med lika mycken
kraftförlust.
Öfvergången till det rena landskapet från denna >»landt-
genre» är nästan omärklig. Friluftsmåleriet måste ju ofta
bli en förening af landskaps- och figurframställning, ibland
får den ena öfvertaget, ibland den andra.
Känner man årets salong och går dit för att studera
landskapsmålningen, då går man förbi de kända namnens
hela rad för att stanna framför Luigi Loirs »Jernvägsrök:.
Loir hade förut väckt uppmärksamhet genom sina käns.
liga stämningsskildringar. Jag mins, som såge jag den ännu
framför mig, hans sommarafton från Auteuil, Seinen med de
upplysta utvärdshusen och båtarne nedanför med sina lyktor.
då skymningen just lagt sig öfver nejden men dagsljuset ej
ännu hunnit fly och lyktorna ej kunna göra sig fullt gällande.
Den obestämda belysningen var tolkad med verkligt mä-
sterskap. :
Likaså är denna Loirs sista tafla af allra främsta rang
i hvad som vidkommer omedelbar naturuppfattning och ur-
sprunglig teknisk skicklighet. Ej ett spär af atelier finnes i
den mannens målningar. Men hvilken lokaltrohet, hvilken
klarhet och hvilken säkerhet i valörerna. Man tänker på
Wereschagin, den mest oförderfvade samtida målare jag
känner.
Loir har valt till motiv en plats vid Paris’ befästningar,
invid en af stadsportarna. Det har regnat och marken är
ännu våt, men himlen är klar och ren. Ett bantåg har just
passerat i »ceinturen», som går der nedanför, och den hvita
jernvägsröken drifver som bäst i stora massor öfver taflan,
döljande himmel och jord i sina dunster. Detta är allt sam-
man. Staffage: ett par hästar, som stå der frånspända, och
några karlar som stå och språka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
