Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 PARISERSALONGEN 1886.
vösa läpparna. Den andra för just sprutan till sin blottade
arm. Hon har ett käckt uttryck i sitt unga, friska ansigte.
som skvallrar om att hon vill njuta af lifvet till hvarje pris.
Hon står upprätt, något anspråksfullt och »poserande> kanske,
som visste hon att hon ej var på tu man hand med sin
olyckskamrat bakom de nedfälda markiserna i den kvalmiga.
dammiga sommarmiddagsstunden.
Det var det moderna lifvets skuggsidor, jag genast kom
in på. Har således att nu nämna en af salongens mest ka-
raktärsfulla taflor, Berauds »Salle des filles au dépöt>.
Jean Beraud har vunnit sitt rykte endast och allenast
genom sina skildringar ur pariserlifvet. Det karaktäristiska
för ställen och typer uppfattar han med den skarpaste blick
och återgifver det raskt, med en rättframhet och en hän-
synslöshet, som skarpt påminner om de realistiska roman-
författarnes sätt att framställa sina modeller. Säväl hans
akvareller och pasteller — der mar träffar utmärkt indivi-
dualiserade typer från teatersalongen, särskildt »claquen: och
orkesterlejonen under mellanakten, — som hans oljetaflor,
brasseriet i Quartier Latin, kommunardmötet i Salle Graffard.
äro fullgoda prof på hans raska framställningssätt.
Ett blad ur Paris’ dagliga historia utgör hvar och
en af hans bilder, äfven denna nyaste, som visar oss gat-
strykerskornas sal i polisdepoten. En samling af upp-
fångade kvinnor är inhyst der, olika typer, från den fattiga
flickan i en enkel sjaskig tvättklädning och till den vid-
lyftiga gatdrottningen från förstadskvarteren i sin eleganta
hatt och pelskappa. Man söker fördrifva tiden efter för-
måga, de flesta med att ingenting göra, inte ens prata eller
gräla. Stum, blind och döf vaktar en barmhertighetssyster
uppe i katedern, hennes blickar följa strumpstickorna, hon
arbetar med. Öfver henne sitter ett litet krucifix på den
slätrappade, violetta, tomma väggen, som ger hela det höga
rummet denna fängelselika pregel. Ett par små fönster högst
uppe vid taket släppa ned en dager, entonig och nykter,
öfver de innestängda kvinnornas råa gestalter. Det är en
doft från Nana öfver hela bilden, gripen på bar gerning som
den är, — i hvarje fall »sune page de I’histoire parisienne>.
Det samma kan sägas om Geoffropys präktiga duk, »De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
