Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518 JOAQUIM MANOEL DE MACEDO.
min kärlek nöjd, och allt hvad jag eger är ditt.» Förgäfves
svarar hon, att hon är en fé; han fortfar med sina böner. Of-
verväldigad af smärta faller hon på knä och utropar: »Jag viker
för ödet... jag vill göra ett försök... du kan ej fatta hvad det
kostar mig... Jag skall söka upp denna qvinna, som du till-
beder, och tala med henne... Farväl! Låt mig höra kärleken,
som talar.> Den vansinniga sätter sig derpå i sin båt, och har-
pans toner beledsaga henne.
Den tredje sången, A Peregrina (Den okända, Främlingé€n).
beskrifver det ställe, der trubadurens älskade vistas. Man kallar
henne Peregrina, emedan hon helt plötsligt visat sig i trakten,
förblifvit främmande för alla och för ett ensligt lif. Hennes
hemvist är en tjusande dal, omgifven af skuggiga skogar, i hvil-
kens midt ligger en sjö. Douda kommer dit vid solnedgången
och ser den okända liggande på en gräsbänk; hon är så skön,
att Douda ej kan återhålla ett utrop: »I sanning, henne måste
han älska!» Vid detta utrop reser sig Peregrina och frågar
Douda förvånad, hvem hon är och hvad hon söker. Den van-
sinniga väckes ur sitt stumma betraktande af den okända genom
denna fråga och erinrar sig, i hvad afsigt hon kommit. Hon
kommer 1 håg sitt löfte, och förtviflan fattar henne åter; hon
flyr kring sjön och vill störta sig deri, men märker der sin bild,
som hon tager för Nebulosa, som är vredgad öfver hennes tve-
kan, och hon finner sig i sitt öde. Emellertid är hon ej i stånd
att rättfram vända sig till Peregrina. Fulla af smärta och svart-
sjuka irra hennes blickar omkring, till dess de stanna på en
knappt utsprucken ros. Det är till denna hon skall tala, den
okända tycks henne hafva tagit denna form. Hon uppstämmer
då en ljuflig och klagande sång (i strofer af fyra verser). »Du
har ej alltid varit en blomma, du har varit en ung mö; du är
en blommornas drottning, såsom du fordom var de skönas; men
hård mot kärleken hörde du ej skalden, hjelten, trubaduren. På
hans böner, på hans lagrar, på hans sånger hade du ej annat
svar än: aldrig. Nebulosa hämnades då; du blef ros, din äl-
skare sefyren; han leker mellan dina blad, höljer dig med kyssar;
du är hans; och när du börjar vissna, flyr han till andra blom-
mor. Men om ett nytt under återgifver dig rösten, och du ber
honom om förbarmande, skall han bli obeveklig som du; han
skall fly, och du skall blott höra orden: aldrig, aldrig.»
Peregrina hör hennes ord och ställer dem till sig sjelf; emel-
lertid frågar hon Douda, hvarför hon kommit och hvem som
har sändt henne. Denna är först rädd och tvekande; sedan lyfter
hon ögonen och svarar: »Jag har kommit på Nebulosas befallning
att offra mig för en, som lider. Darra för hennes alltid nära
magt.» Peregrina beklagar då den vansinniga, hvars tillstånd
hon märker af hennes tal; men denna utropar: »Beklaga mig ej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
