Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOAQUIM MANOEL DE MACEDO. 517
nästan helt och hållet, och hon vet, att den består uti det enda
ordet — aldrig. Trubaduren darrar, och som han fortfar att
tiga, säger féen: »Tveka ej att tala om dina qval för den, som
förstår dem ... Jag känner också kärlekens smärtor, men vill ej
bli botad för denna kärlek...» Då öppar sig trubadurens hjerta,
och han berättar:
»Bortom den der mörka skogen är en skön dal; det var
der jag såg dagen. Jag växte upp i öfverflöd, afhållen af mina
föräldrar, aflägsnad från verlden och öfverlemnad åt mina dröm-
mar. En första olycka träffade mig, jag förlorade min far. En
afton — jag var redan öfver tjugu år — gick jag bortom van-
liga målet för mina vandringar; plötsligt nåddes mitt öra af en
röst -så tjusande, att ingenting dermed kunde jemföras; denna
röst tillhörde en ung flicka så skön som ett leende af Gud; jag
förälskade mig i henne. Men mina böner voro fåfänga, hon
delade ej min kärlek, gaf mig ej en gång hopp och svarade mig
ständigt med detta olycksaliga — »aldrig». Hon såg min förtvif-
lan, hon hade till och med medlidande med mig, men — oupp-
hörligt det förfärliga svaret »aldrig». Jag tog då min tillflykt till
en trollqvinna, som bodde i en grotta i trakten, och frågade
denna, huru jag skulle vinna den obevekligas kärlek. Sedan hon
länge funderat, svarade hon: »Lagrar». — I detta ögonblick
frågar Douda trubaduren, om han ej hade märkt någon vid
grottans ingång. — >»Jo>», svarar han, »en stackars hten flicka
på tio år, som gråtande hörde på mig.> Sedan fortsätter han
sin berättelse. »Jag lemnade min mor, för att söka strider, jag
vann segrar, jag vann ära och lagrar, som jag lade för min äl-
skades fötter. Men hon svarade: »Aldrig». Jag återvände då till
trollqvinnan, förebrådde henne hennes fruktlösa råd och begärde
ett mägtigare kärleksmedel. Efter långt eftetsinnande sade hon:
»Sången», — Douda afbryter ånyo trubaduren och frågar honom,
om han icke märkt någon hos trollqvinnan. >»Jo>», svarar han,
»en ung flicka på femton år, som betraktade mig lystet.» »Så
är det!» utropar den vansinniga. Trubaduren fortsätter: »Jag
blef då trubadur; mina sånger prisade min älskade, de tjusade
alla; men hon svarade blott med det eviga — »aldrig». Jag ville
tredje gången söka trollqvinnan, men hon var död.» — >»Men»>,
utropar Douda, »du hörde en röst, som sade: »Dina qval äro
utan bot; du skall dö af denna kärlek, men det är en. som
skall dö med dig. Det var min röst!»
Trubaduren bönfaller då hos den vansinniga om en kärleks-
dryck, som kan förvärfva honom den älskades hjerta, och säger:
»På tio år har jag ej sett min moder, jag vet ej ens, om hon
ännu lefver. Min kärlek har kommit mig att glömma allt...
»Hör, qvinna, må ingen kalla dig galen! Du är det ej! Var
för mig en ängel eller en trollnymf, uppfinn en magisk dryck, gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
