Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOAQUIM MANOEL DE MACEDO. 521
tankar. En kärleksyra fattar honom, men hon räddar sig genom
flykten, han ilar efter henne, stöter mot en grafsten och dignar
blödande till marken.
Uppväckt ur sin domning genom nattens kyla och daggen,
befinner sig trubaduren allena, omgifven af grafvar och mörker;
blott lampan sprider något ljus. Han försjunker i dystra tankar.
Plötsligt höras steg i ruinen, lågan lifvas, han varseblifver en
qvinna, sådan som det gängse talet beskrifver henne, som vårdar
lampan. Trubaduren känner sig dragen till uppenbarelsen, som
stannar och väntar honom; ett steg skiljer dem; lampan belyser
deras drag; de hafva igenkänt hvarandra: »Min son!» — »Min
mor!» utropa de och falla i hvarandras armar. Men modrens
glädje är kort. Sonens röst ger blott till känna förtviflan och
hans beslut att göra ända på ett odrägligt lif. Hon utvecklar
förgäfves all den vältalighet, moderskärleken eger. Han svarar:
» När den glänsande månen försvinner bortom de mörka bergen,
skall jag störta mig i det skummande hafvet från Svarta klippans
topp». Tjocka moln dölja då månen, lampan slocknar, djupa
skuggor insvepa hela nejden. Modren söker ängslad att qvarhålla
sin son; han flyr som jagad af furier.
Femte sången, 4A Mår (Modren), målar moderskärlekens
ansträngningar att rädda en son. ”Trubadurens moder har i
mörkret begifvit sig till Peregrinas hemvist, 1 hopp att en förtvif-
lad moders smärta slutligen skall röra en qvinnas, en dotters
hjerta. Den okända har i flera drömmar sett Nebulosas hämd
och de oerhörda qval, som trubadurens moder utstår; en växande
ångest väcker henne. Det klappar på porten, och Peregrina ser
samma olyckliga inträda, som hon sett i drömmen. Denna söker
genom böner och hotelser förmå Peregrina att rädda hennes son
och att följa henne till .Svarta klippan före månens nedgång.
Djupt rörd faller Peregrina på knä framför madonnans bild för
att bedja denna om råd. När hon höjer sina ögon, ser hon
månen med sitt bleka ljus öfvergjuta Den heliga jungfruns bild,
som blickar på henne och tyckes mana henne till medlidande.
»Ja, det är Guds befallning; jag skall rädda din son; skyndom
oss!» säger hon slutligen till trubadurens moder. Båda skynda
bort med den styrka, som kärleken gifver; gång på gång se de
på månen, som om deras blickar kunde sakta hans fart; men
nattens drottning ’fortsätter lugn och klar sin gång på firmamen-
tet; han går fortare än de båda qvinnorna; vid deras ankomst
till Svarta klippan har han försvunnit vid horizonten.
Den sjette och kanske skönaste sången, AÅ Harpa Quebrada
(Den brustna harpan), beskrifver trubadurens och den vansinnigas
sista stunder. Vid midnatt inträffar trubaduren vid Rocha Negra
med harpan vid sin sida. Kommen till toppen, börjar han en
lång monolog; han tänker på döden, hoppat, kärleken, lidelsen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
