Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£22 JOAQUIM MANOEL DE MACEDO.
modren, älskarinnan, mot hvilken senare han slutligen utfar i
: smädelser. Men åsynen af harpan lugnar honom; han tar afsked
af denna väninna och uppstämmer med henne en Hymno de Morte
(en dödshymn i fem strofer af sex rimmade verser). Vid slutet
af hvarje strof springer en af harpans fem strängar, hvarefter
trubaduren utropar: »Farväl, min harpa!» Han svänger henne
tre gånger öfver sitt hufvud och kastar henne våldsamt mot klip-
an. Sedan uppsamlar han bitarne, kysser och omfamnar dem,
tills de falla ur hans trötta händer. Med qväfd röst säger han:
>»En sångare utan harpa är en själ utan tanke; brusten harpa ett
hjerta utan lif; välan, allt är fullbordadt, nu till döden.»
Emellertid hvilar han sig ännu en gång på klippan. Månen
har ännu ej försvunnit. Han är tyst och försjunken i sina tankar.
Plötsligt ser han en kanot glida fram öfver de månbeglänsta vå-
gorna. Den närmar sig klippan, och ur densamma stiger en
qvinna i bländhvita kläder, hvita som brudens slöja, hvita som
en liksvepning. Hon klättrar uppför klippan, närmar sig truba-
duren, stannar framför honom och betraktar honom med lidelse-
fulla ögon. Men sångaren ser henne icke; hans egen smärta
hindrar honom att tänka på den, han förorsakar andra; Peregrn-
nas likgiltighet upptager så fullkomligt hans själ, att han ej har
Tum för någon misstanke att hafva begått samma fel.
Här förebrår poeten trubaduren hans egoistiska kärlek: »Du
trubadur, som vågat slå harpan i stycken, du, som med ett gud-
löst sjelfmord vill förkorta ditt lif, du, som glömt fädernesland,
ära och dygd och vill lemna din ömma moder ensam med en
gruflig sorg; trubadur, du, som pröfvat, hur förfärlgt det är a
älska utan att älskas, — hvad skulle du säga, om du oförmodadt
såg ett annat förtvifladt offer genom din hårdhet hemfallet åt
döden liksom du?»
I det ögonblick uppenbarelsen visar sig för trubaduren, tän-
ker denne på den sällhet, som väntade honom, om hans älskade
visade sig och bjöd honom sin kärlek. När han så lyfter sitt
hufvud och ser den hvita skepnaden, tror han sin dröm förverk-
ligad, rusar upp och säger: »Ar det du?» Men det är ej hon,
det är Douda klädd till brud, som räcker honom sin hand och
svarar: »Du ser, att jag hållit mitt ord. Det är midnatt;
väntade du mig? Jag har kommit för att dö med dig, såsom jag
lofvade. Jag har följt mitt hjertas röst; Nebulosas befallningar,
hela naturens maning; himlen, hafvet, skogen, allt uttalar det
ödesdigra ordet: dö! Timmen för min triumf är kommen; månen
skall försvinna, stormen är nära att bryta ut, åskan mullrar, blix-
tarne lysa; vi skola gå till Nebulosas rike. Men jag vill gråta
ännu en gång, innan jag dör. Låt mig höra de ljufva harmo-
nierna från din harpa, kärleken som talar.» e
Trubaduren visar henne sorgsen instrumentets spillror. Douda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
