Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542 DRAMATISK KONST.
särdeles vacker debut som Nora i Ibsens £tt Dockhem på Dra-
matiska teatern. Om fröken Sandell i sitt spel tolkar ett rikt
känslolifs alla skiftningar, synes fru Håkansson kunna följa skal-
den i aila hans tankars nyanser, utarbeta hvarje replik och ge
den den rätta färgen. Därmed må ingalunda vara sagdt, att ej
äfven här, för så vidt det skall bli tal om konst, skådespelaren
måste uppfatta, hvilka själsstämningar följa med tankarna, och
äfven denna förmåga synes fru Håkansson besitta. Men det ena
eller andra kan mer pointeras, och det är det, som förlänar en
olika karaktär åt de bägge skådespelerskornas konst.
Redan i styckets början öfverraskas man af fru Håkanssons
uppfattning af rollen. Hon inpräntar ej med miner, gester, tal
hos åskådaren, att Nora är en liten. svala, en ekorre och hvad
hon nu kallas, hon trippar ej ikring på scenen så nätt, med ett
ord hon ger oss ej en konventionell typ. I stället framställer
hon en ung, behaglig fru, glad, yster, med världsvana och sken-
bar förståndighet, — helt naturligt, då hon varit gift i åtta år
och har tre barn. Endast så småningom framstår det klart, hur
oförståndig, tanklös och opålitlig hon är, utan att skådespeler-
skan en enda gång behöft använda några onaturliga nätthets-
effekter. Detta är nöjsamt att se på svensk scen, där det nätta
ofta identifieras med dramatisk konst.
Sedermera följer man med stegradt intresse Nora under
hennes stigande oro, hennes trots, hennes strider. Jag skulle
vilja påstå, att om man skulle analysera fru Håkanssons spel
stycket igenom, nödgades man annotera nästan hvarje replik, ty
hvarje skiftning får sitt uttryck, och oftast det rätta.
I naturlig deklamation har fru Håkansson nått sann konst-
närlighet. Det är ovanligt att på vår scen finna en sådan för-
måga att, utan att tala för tyst, för fort eller otydligt, kunna ge
full illusion af samtal i rum. Det är intressant att i första ak-
tens samtal med fru Lindes representant iakttaga skilnaden mellan
fru Håkanssons sätt att tala och dennas, hvilken — gamla stilen —
ger en god bild af den karaktär hon har att framställa. Å ena
sidan en samtalston, där allt säges så som en värklig människa
skulle säga det, och å den andra ett deklamerande, som i det
dagliga lifvet skulle väcka förvåning.
Men icke nog med att tonen är naturlig; fru Håkansson
visar en högst karaktäristisk zpp/attning af, hur den och den frasen
bör sägas. Det är ej tillräckligt, att tala som en människa, konst-
nären måste, genom en skarp analys af hvarje uttrycks rätta valör,
få det att väcka intresse, få det att åstadkomma en konstnärlig
eller, för att bruka ett ord, nu för tiden lågt i kurs, en skör
effekt. |
Det är ej underligt, om, i en så svår och så skiftande roll
som denna, hos en debutant en eller annan detalj skulle kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
