Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAMATISK KONST. 543
tänkas annorlunda eller bättre eller åtminstone mer öfverensstäm-
mande med en annan smak.
Något som jag tror obetingadt vara oriktigt är fru Håkans-
sons sätt att säga de båda första akternas slutrepliker. Vid en
så förträfflig realistisk framställning i öfrigt behöfva sannerligen
ej de stora teatraliska gesterna och utropen användas. Detta är
ett den ädla konsten ovärdigt sätt att göra vackra »aktslut»,
hvarpå vår tids konst, skådespelare och åskådare borde tröttnat.
I tredje aktens stora uppgörelsescen mellan makarna räckte skå-
despelerskan ej till. Scenen urartade till ett monotont räsonne-
mang, och man saknade den dystra patos, som gjorde fru Hwas-
sers framställning af samma scen så storartad.
Emellertid, att vid ett första uppträdande kunna ge en god
karaktäristik af en roll, att äga plastik och mimik fullständigt i
sin makt, att ha en mönstergill deklamation, det är i sanning ett
resultat, som ej är att förakta. Naturligtvis vore det förhastadt
att göra några bestämda förutsägelser om fru Håkanssons fram-
tida teaterbana. Man har alltför ofta sett lyckade debuter följas
af enformiga, till och med underhaltiga reproduktioner. Men det
finnes något så moget, genomtänkt och på samma gång sant
konstnärligt i fru Håkanssons spel, att det helt visst är att hop-
pas, att denna debut är början till en rik och skön konstnärsbana.
Samtidigt med Ett Dockhem har på Stora teatern utförts
ett annat af Ibsens skådespel, En folkets fiende. Det är en fröjd
att se ett stycke, där de flästa roller utföras så jämt och så bra
— en sällspord fröjd. När flere af hufvudpersonerna samtidigt
voro på scenen, visste man knappast, åt hvilket håll man skulle
se, ty alla voro värda att iakttagas. Därigenom blef folkmötes-
scenen i fjärde akten högst intressant, och stycket i sin helhet fick
förvisso den färg, som författaren önskat.
Skådespelet har nu återupptagits för att ge hufvudstadens
teatervänner tillfälle att se hr Hillbergs framställning af dr Stock-
man, hvarom sports så mycket godt från andra håll. Och det
var en connaissance aå faire.
Hr Hillberg är rent af glänsande. Han kommer oss att
älska denna ädla och förnäma man med barnahjärtat. Man be-
undrar skådespelarens kraft, älskvärdhet och säkerhet i alla de-
taljer. Man värmes af den humor, som finnes på botten af
karaktären.
Det så svårspelta och — långa talet till folkmassan utfördes
så, att man velat ha det längre. I början är doktorn helt upp-
rörd och förbittrad, men ju längre han går, dess mer gripes han
af sitt ämne, och slutligen blir han själf helt lifvad af att genom
sin argumentation kunna snärja motståndarna och njuter af att
sjunga ut.
Hr Hillbergs konst är här så öfverväldigande, att jag kän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
