Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURANMÄLNINGAR. 557
Sergels fördelar, då han kom till Rom, var just att han kom
från ett land, som alls icke-egde någon modern konsttradition.
Den franska underbygnaden var lättare att — ej kasta bort men
leda inom antikens råmärken, än om han växt upp i något af de
stora konstländerna och tagit starkare intryck af sina äldre sam-
tidas smak.
I Rom blef det nu »antikerna och naturen», som utropades
till den enda läromästaren. »Rådför dig endast med naturen: se
den med en grekisk konstnärs öga», skref Sergel till Byström.
Detta var som bekant ingen ny sats eller någon ny upptäckt. Ser-
gel var hvarken konstforskare eller estetiker, och hade han tagit
intryck af Winckelmann, hvilket han väl ej kunnat undgå att
göra, så kom frukten deraf alldeles okallad med i hans konst-
alster. Hans teori lydde helt enkelt: figurens rörelse bör hämtas
ur den enkla naturen, men formbehandlingen bör ledas efter de
gamles principer, hvarigenom en ideal form kan ernås.
Att det franska hos Sergel nog trängde sig fram ibland,
torde vara bekant. Helt och hållet ryckte han sig ej lös
ur sin tid, och ungdomsintrycken voro starka, hos honom som
hos andra. Hans insats i konstutvecklingen var i alla fall så be-
tydande som hos ingen svensk förr eller senare, och det var i
sjelfva verket med berättigad stolthet han på gamla dagar ned-
skref satsen: »Det enda jag berömmer mig af är att ha varit den
första unga bildhuggare, som har vågat följa naturen ensamt
efter de gamles princip». Julius Lange ger honom ett fullare
och starkare vitsord än hvad han i allmänhet fått af sina egna
landsmän, särskildt för det som var det djupa i hans konst,
karaktären, som han förmådde uttrycka med den kraftigaste
följdriktighet genom figurens alla delar, hvarigenom han nådde
en helhet af annat slag än hos hans samtida. Då författaren
uppdrager några jämförelsepunkter mellan de båda stormåännen
inom konsten, heter det med all rätt, att Sergel är öfvermannen
i det enskilda konstverket, ej blott jämförd med Thorvaldsen
utan med skedets alla konstnärer. Han hade hvad han så ofta
talade om, detta tusan djefla», hade sjudande eld i blodet, intensiv
energi 1 viljan, han stod det nittonde århundradets nervösa slägte
vida närmare än den lugne, tänkande Thorvaldsen. Man läse
det präktiga kap. VI i Langes bok, der han sammanfattar hvad
han vill säga om de båda konstnärerna och der han sedan ut-
"talar sina mera träffande än smickrande omdömen om hvad
Sveriges monumentala konst lärt af Sergel, om hvad hans efter-
kommande gjort och hvad folket begärt af sina konstnärer.
Intermezzot om »Germansk og klassisk» behandlar den för
början af detta århundrade karaktäristiska lusten att från lifvet
gå till plastiken i stället för tvärtom, som konstnärerna göra,
behandlar manien att göra attituder, hvilka efterbilda antika
konstverk och antik stil öfver hufvud taget, denna nu lyckligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
