Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURANMÄLNINGAR. 559
—— s— s— - ——
fantasi, lämpade den efter någon antik gestalt, som hans idé
kunde stämma öfverens med. Karaktäristiskt för konstens ställ-
ning såväl till antiken som till lifvet blir hans uppfattning sär-
skildt af de samtida, han under sin tidigare period förevigade i
bild. Han kände dem föga eller intet och sökte heller ej att
göra historiskt trogna bilder af dem, han framstälde deras ideal-
gestalter, satte med andra ord deras hufvuden — äfven dessa
betydligt idealiserade — på halfnakna, i antika togor draperade
kroppar, dem han karaktäriserade efter hufvudet. Dermed till-
fredsstälde han sin samtid, trots det att så mycket af personens
individualitet måste gå förloradt, genom att mannen på detta
sätt rycktes helt och hållet ur det lif, han lefvat uti, och för-
sattes till en abstrakt idealverld. Hvad är Thorvaldsens Byron
jämförd med verklighetens? Den store konstnären var oftast
snillrik äfven i dessa idealstatyer, som, fast de saknade hvarje
spår af historisk färg, kunde uttrycka föremålets karaktär på ett
lika djupt och skönt som äkta konstnärligt sätt, men ej tillfreds-
ställer han dermed en annan tids kraf än sin egen. Blef så-
ledes karaktäristisk men ensidig. Hans små porträttbyster visa
å andra sidan, hur karaktärsfull hans realism kunde vara, då
han ville det. "
Hvilan är det utmärkande för Thorvaldsens konst, »den
ideala, olympiska och lycksaliga form, som har så litet som möj-
ligt att uträtta och intet att förtälja om ett förflutet lif> —:’ stri-
den, det dramatiska elementet i konsten lemnade han åt andra.
Krigsscener har han aldrig framstält, men väl hjelten efter brag-
den, det festliga triumftåget, segerns lyrik. >»Det är icke men-
niskor, som kunna lida och längta, det är snarare ett slägte af
saliga åskådare, drömmare och tänkare», yttras om Thorvaldsens
gudabilder. Hans idealstatyer af samtida sluta sig nära intill
denna gudaverld, och vi finna, hur lätt öfvergången sedan i
sjelfva verket blef till apostlabilderna. Denna öfvergång var ofta
endast en rent yttre förändring, tanken till figuren hade konst:
nären redan förut.
Thorvaldsens formsinne förledde honom visserligen någon
gång till öfverdrift. Anordningen af linierna, sade David d"Angers,
låg honom mera om hjertat än sjelfva uttrycket. Deraf denna
brist på karaktär, som senare tider förebrått hans konst med
full rätt, deraf detta abstrakta, ibland rent af tråkiga i hans
formgifning, ytterligare stegradt genom hans vårdslösande af de-
taljen, hans ibland framträdande brist på delikatess i det lilla.
Han blef kall derför att han såg för mycket på formen, på hel-
heten, för litet på enskildheterna. Dessa kunde han utföra —
eller låta utföra — på dussinvis. Hans utkast i lera ha mera
lif än de uppståndna marmorbilderna, och hans första ursprung-
liga skizzer ha lif och värme i öfverflöd, känsla och friskhet
mer än tillräckligt.
Ny Sv. Tidskr. 7:de årg:s o9:de häfte. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
