Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOY. 615
- -— oo
-—— —— —— —
gande sanning. Han gör nytta, han bygger ett sjukhus, tager
del i kommunala företag, han är med öfverallt, der något till
samfundets bästa skall uträttas, och dock är det tomt, tomt allt-
sammans. Det är icke ett naturligt arbete, som har sökt honom,
utan ett slags opium, som han tar in mot sina qval, liksom
Anna tar verkligt opium för sina.
Lewin deremot gör inga stora ansträngningar. Han tar
dagen, som den kommer, arbetet, som det ligger för honom.
— En natt, en sommarnatt, som är härligt beskrifven, då han
sofver 1 fria luften, ligger han visserligen och gör upp nya och
djupsinniga planer för sitt kommande lif, ett lif utan Kitty, men
just då kommer hon åkande på landsvägen utan att se honom,
och plötsligt äro alla hans omsorgsfullt uppbygda planer bortblåsta.
» Endast der borta i den hastigt framrullande vagnen fans lösnin-
gen på alla de lifvets mörka gåtor, som tryckte och plågade
honom!» — Hela denna scen är en kärlekens triumfsång öfver
alla konstiga, förståndiga och hjelplösa reflexioner.
Hvilken botten författaren sjelf står på, hvilken verldsåskåd-
ning eller tro, han har, är en hemlighet. Han omtalar det icke.
Han förråder det icke. Han är icke så melankolisk, som
Turgenjew, kanske derför, att han icke älskar menniskorna så
djupt, som denna stora skald gjorde, men hvad Tolstoy hoppas
och tror för menskligheten, veta vi icke.
Han slutar boken med att låta Lewin finna meningen i
lifvet genom att förstå, att han deri kan inlägga »det goda»;
men för resten tyckes Tolstoy svara sig sjelf så, som sommar-
natten svarade Lewin, då »himlahvalfvet, som klarnade, antog
en strålande djupblå färg och mötte Lewins frågande och bed-
jande blickar med sitt vanliga outgrundliga, oåtkomliga lugn».
Helena Nyblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
