Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614 LEO N. TOLSTOY.
Hela början af Anna Karénina gör i det hela det intrycket,
som om författaren hade skyndat sig, skrifvit med stor hast för
att komma in 1 ämnet, och liksom samlat material omkring sig,
för att sedan kunna manövrera dess friare. Ju längre boken
framskrider, dess mera hopas intresset omkring hvar person, för-
fattaren gifver sig mera tid till att dröja vid alla de mera bety-
dande enskildheterna, och sjelfva hufvudsakerna växa fram med
en imponerande kraft.
De två sista kapitlen innan Anna tar lifvet af sig äro i
deras fasansfulla verklighet den gripande konseqvensen af hela
hennes lif. |
Som en sann episk författare förhåller sig Tolstoy ganska
objektiv, blott då och då inväfver han ett kort och fyndigt re-
sonnemang mellan händelsernas gång.
Turgenjew reflekterar heller aldrig, men denna skalds ly-
riska och musikaliska natur kastar omedvetet en bestämd stäm-
ning öfver de bilder, som draga förbi hans själ. Tolstoy är så
mycket kyligare, och han lägger aldrig sin personliga sympati
med i vigtskålen, om det icke skulle vara för Lewin, som tyd-
ligen är hans favorit, men hvilkens svagheter han dock heller
icke skonar.
Man ser, att författaren dömer Anna. : Hon är värd sitt
öde, menar han, eller rättare, hon £ax» icke undgå det; det stör-
tar som en lavin emot afgrunden, och dock, förstår han så väl
förtrollelsen vid en stor passion. Kärleksscenen emellan Wron-
sky och Anna på kapplöpningsdagen är en af de få kärleks-
scener, som verkligen värma och fängsla oss.
»Hvad var det ni tänkte på nyss?» frågar Wronsky henne.
»Ständigt detsamma», svarar hon med ett leende.
Det var verkligen så; vid hvilken timme och stund som
helst, hvar och när man frågade, hvad hon tänkte på, kunde
hon sanningsenligt svara: »Alltid på det samma, på det, som
utgör min lycka och min olycka.»
Författaren förstår också, att Annas man icke kan till-
fredsställa henne, denna kalla, korrekta herre, om hvilken det
står: »Han hade alltid vistats i en konstgjord embetsatmosfer,
der han endast haft att göra med ett återsken af lifvet. För
hvar gång han kommit i beröring med verkligheten, hade han
alltid undvikande stigit åt sidan.»
Han är mera en maskin än en menniska, och till och med
der, hvarest han så ädelmodigt förlåter Anna, är det egentligen
känslan af hans egen förträfilighet, som mest uppfyller honom.
Alldeles följdriktigt slutar han med att falla i klorna på en
svärmisk och bigott dam, som afgudar honom.
Wronskys febrila sökande efter arbete, då han har upp-
gifvit sin militära bana, är också beskrifvet med en öfverty-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
