Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURBREF FRÅN FRANKRIKE. 619
sin själs älskade och af henne erhålla det högsta bevis på kär-
lek en qvinna kan skänka. Men det är icke med den hänfö-
relse, hvaraf passionen är mäktig, eller med den ömhet, som
det sista samtalet måste väcka, som d’Arcy söker besegra Jules
motstånd. Bevars! Det skulle illa anstått så upphöjda andar.
Han får icke åberopa något annat än beräkningar och skäl.
För hvad hade de väl offrat sin kärlek? För fördomarne i en
verld, som de icke utan vidare kunde reformera, för fordrin-
gar uppstälda af en religion, på hvilken de icke trodde, men
som’ de hoppades förädla genom att underkasta sig alla dess
pligter. Verldens fördomar och kraf låge nu bakom dem, de
skulle dagen derpå dö, och deras förening, som döden så snart
skulle afklippa, komme ej att få några följder. Det vore rent
af ett brott å Juhies sida att, då hon nu gjort upp sin räkning
med verlden, vägra sin älskade ett sista ögonblick af lycka.
Icke dess mindre tvekar hon en sekund, hon bäfvar tillbaka då
det gäller att så förneka hela sitt förflutna lif. Men markisens
slutledningar äro så bindande, att hon slutligen kastar sig i hans
armar under utropet: »Min vän, detta ögonblick är för mig bör-
jan till evigheten>.
Så går det emellertid icke. I följande” akt få vi bevitna
uppropet af de lifdömde. Markis d’Arcy stiger upp i döds-
kärran, men Julies namn fins ej på listan. Förtviflad begär hon
att få dö. Skall hon nödgas lefva, så kan hon icke finna annat,
än att hon måste förakta sig själf, och att hela hennes lif måste
förgiftas genom minnet af det ögonblick då hon svikit sig själf.
Det är blott allt för sant, att hon blifvit benådad. En ung re-
publikansk officer, La Fresnais, som blifvit tjusad af hennes skön-
het och det hjeltemod hon visat inför revolutionsdomstolen, har
begärt och erhållit hennes benådning såsom belöning för de
tjenster, han personligen gjort fosterlandet. Han förkunnar själf
Julie denna nyhet, som för hvarje annan skulle varit en lycka,
men som ovilkorligen måste störta henne i djup och dyster för-
tviflan.. Hon uppvaknar derur blott för att söka förkorta ett
för henne numera förhatligt lif. Liksom Monime söker hon
strypa sig med den abbedissbindel, som kröner hennes hufvud.
Man kommer dock tids nog för att rädda henne, och en af dem,
som skola afrättas nästa dag, abbé Clément, förmår henne att
lefva genom att erinra henne om, att hennes lif nu äfven tillhör
det barn, som hon kanhända redan bär under sitt hjärta. Mycket
riktigt blir hon också 9 månader derefter moder, och då hon
nu beslutat sig för att lefva för sin dotter, bekvämar hon sig
till att under namnet fru Jouan tjena sitt uppehälle som biträde
åt månglerskorna i Jardin du Luxembourg. Hon återser La
Fresnais, hvars beundran och kärlek tilltagit under hans från-
varo. Revolutionens dagar äro slutligen förbi, förste konsuln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
