Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURBREF FRÅN FRANKRIKE. 62 3
god eller ond; man måste antingen gilla eller förkasta henne.
Skulle hon vara ond, men likväl innehålla något godt, så måste
man gilla det goda, men helt och hållet förkasta det onda i
henne. Deremot kunna vi ej fatta, att man vill förkunna en tro,
som man anser för falsk, blott för att under villfarelsens mantel
bereda sanningen insteg. Författaren till »Presten i Nemi» med-
gifver för öfrigt själf detta, då han låter sin hjälte steg för steg
vända sig från den gudstjenst, åt hvilken han helgat sina krafter,
för att lemna den i det underordnade presterskapets händer.
Antistius har pålagt sig ett verk, som öfverstiger mensklig för-
måga: det är omöjligt att hela sitt lif igenom bära mask — till
sanningens förhärligande. Abbedissan i Jouarre hade, äfven hon,
för länge sedan upphört att bedja. Hon lemnade åt de enfaldiga
och underordnade att öfva de bruk, som kyrkan inrättat för alla.
Det är först senare, i farans och frestelsens stund, hon inser,
hvad det kostar att i den moraliska verlden stifta en undantags-
lag för sig själf. Hon har i själfva verket blott bygt på sitt högmod,
och då hon icke längre har något att frukta af verldens dom,
faller hon såsom en svag kvinna. Ty hvad betyda väl, då allt
kommer omkring, alla dessa vackra grundsatser, alla dessa höga
idéer, som, efter hvad man tycker, borde dana hjältar och hjältinnor,
men som hastigt falla till intet, då döden står för dörren? Abbe:
dissan i Jouarre menade, att hon borde förblifva ren och kysk,
men då nu döden skulle utplåna följderna af hennes felsteg och
således dölja det för verldens ögon, menade hon sig kunna begå
det. Men i så fall är ju den enda hållhake, som heidar oss från
fall, till sist tanken på verldens dom, och då blifver ju också
den dygd, som vi fått lära oss att betrakta som den högsta,
emedan hon utesluter hvarje baktanke på belöning, intet annat
än skrymteri. Nej, menniskan får icke hylla och främja en idé,
som hon icke anser vara helt och hållet sann. Renan har själf
gifvit det bästa föredömet i detta fall. Den stund han från ka-
tolska kyrkan återtog den oinskränkta tro han skänkt henne,
tillkännagaf han åtminstone, att det fans något godt i den tro
han öfvergaf. . Men trodde han väl derför, att han hade rätt att
för mensklighetens väl hyckla en tro, som han ej längre hyste i
sitt hjärta? Trodde han väl, att han borde kvarstå i kyrkan
för att möjligen styra henne in på den väg han ansåg för den
rätta? Nej, det gjorde han icke. Han skilde sig från dem, med
hvilka han icke vidare kände sig stå i fullkomlig andlig gemen-
skap, och så vida han var ärlig, handlade han rätt.
Men utom denna, i min tanke långt ifrån obestridliga idé,
som allt för mycket undanskymmes för att framstå med full klar-
het, fins der en annan, som ligger i öppen dag för alla, emedan
författaren gjort sig besvär med att i sitt företal så att säga
stryka under den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
