Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
624 LITERATURBREF FRÅN FRANKRIKE.
Renan menar, att kärlekens känsla icke vet af andra tyglar
än ,dem, vår moraliska förbindelse att vidmakthålla det menskliga
samhället pålägger oss. Derest verlden om ett par dagar skulle
taga slut, så skulle kärleken ursinnigt uppblossa öfverallt. Hela
menskligheten skulle utan fruktan öfverlemna sig åt denna passion,
som inom en tidrymd af några timmar kunde skänka oändlig-
heten; verlden skulle i fulla drag dricka en kärleksdryck så stark,
att hon skulle gå under af njutningens öfvermått. Denna före-
ställning, hvilken icke märkbart tycks rubba Renans lugn, kan
jag icke finna lika trösterik som han. Vore. hon helt och hållet
sann, kunde jag för min del deri blott se en yttring af mennisko-
slägtets obotliga djuriskhet, hvilken endast fruktan för följderna
kunde hålla inom vederbörliga skrankor. Dylika idéer ha, som
det vill synas, en tid bortåt förföljt Renan som hallucinationer.
I sina ungdomsminnen anförtrodde han verlden, att han ända till
sitt giftermål förblifvit kysk, och i denna bekännelse framskymtade
en viss ånger öfver att ej bättre ha begagnat sig af lifvet. Det
ser ut som om han sökte trösta sig öfver den förlorade tiden
genom att för sig själf måla den passion, hvars hela sötma han ej
smakat. Man återfann denna tankegång redan i »Presten i Nemi>;
han. roade sig der med att framställa Antistius såsom föremål för
Sibyllans dyrkan. Man återfann den måhända ännu klarare ut-
tryckt i den bön, det älskande paret, som kommer för att låta
sig vigas, ställer till presten. Författaren lyckades att låta kysk-
heten kläda sig i okyska ord. >Vi bringa hvarandra», sade
Virginia, »ett ömsesidigt offer af fjuniga läppar, dem ingen ber
röring fläckat.> »Nous nous appörtons, disait Virginia, un duvet
que nul contact n’a pollué>. Ar väl detta ett språk af en jung"
fru, som inför presten tillstår sin kärlek? Abbedissan i Jouarre
är från början till slut ett bevis på denna fixa idé hos Renan.
Det är hämdkänslan hos en man, som, då han ej längre i verk-
ligheten kan nå njutningen, åtminstone i fantasien vill hålla sig
skadeslös för sin återhållsamhet. Och hvad är väl, i trots af
företalets ideala anspråk, denna bok annat än ett förhärligande
af kärleken, men icke af den ideala och rena, utan af den lägre
köttsliga? Ty om kärleken mellan Julie och d"Arcy är af den
art författaren i början målar, om den är en himmelsk förening
mellan tvänne själar, — hvad betyder då denna råa upplösning,
som allt för omildt erinrar om, att de älskande också ega en
kropp, hvars fordringar stundom föra ett något pockande språk?
Och hvad är det för skäl, d’Arcy åberopar för att häfva abber
dissans sista betänkligheter? Det är så temligen cyniskt, om man
bortser från de sofistiska omskrifningar, i hvilka författaren in”
lindat det. Unnom oss en timmes njutning, ty i morgon skola
vi dö, och vi kunna lita på, att intet olycksbarn skall blifva följ-
den af vår förening. »Vaår kärleks frukt skall dö samtidigt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
