Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r
NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 29
och med för så rättrogna fonetici som Rättskrivningssällskapet inne-
sluter var det för starkt att skriva sa&/ och /Zakt vid sidan af sagd
och /agd, i synnerhet som de nämnda formerna nödvändigt måste
taga på släptåg Aökst! af hög, huru daks af dag och mycket lik-
artadt. Låt vara att man i dylika fall någon sällsynt gång skulle
få höra ett g-ljud, så blir det i alla fall för det stora
flertal af Sverges befolkning, som i dessa och likartade ord ut-
talar &, bra mycket obekvämare att se efter i rättstavnings-
läran, huruvida orden upptagas som vacklande och därför teck-
nas med g, än det är under sakernas nuvarande ordning,
då man på förhand nästan instinktmässigt vet, att stammens
konsonant kvarstår på grund af den allmänna böjningsanalogien,
konsonanten må nu uttalas som g eller som 2&.
Det har på många sätt röjt sig, att en stavning, som gör sig
alldeles oberoende af ordets stamform, leder till mycket sällsamma
ortografiska företeelser och alstrar ganska svårhandterliga regler.
Skulle det då icke möjligen vara praktiskt att flytta:
hela ortografien över på en annan bas och rent af stadga en
mera ideell stavning efter ordets stamform? Något ovetenskap-
ligt kan ej sägas ligga i en sådan tanke, tvärtom, den innebär
ju endast ett konsekvent fullföljande af de erfarenheter, vi gjort
om hvad som var lämpligast på de sammansatta och åtminstone
delvis på de afledda ordens område.
Frågan är då först, om vårt språksinne har en så tydlig
förnimmelse af någon skillnad mellan ett ord och dess böjnings-
ändelser, att man kan våga använda denna förnimmelse som
underlag för ortografien. Jag vågar tryggt svara ja. Till och
med ett ouppodladt språksinne förmår ganska väl uppfatta en
viss del af ett ord såsom blott innehållande en tillfällig modifi-
kation, en annan del såsom representerande själva huvudbegrep-
pet. Vårt språk är också tillräckligt regelbundet i sin byggnad
för att sällan lemna rum för något tvivel, hvar gränsen mellan
båda elementen går. Ju högre språksinnet är utveckladt, dess
klarare framstår naturligtvis också för medvetandet det enskilda
formbildade elementet i sin egendomliga betydelse och funktion.
Om vi t. ex. tänka på genitivens -s, så kunna vi utan svå-
righet uppleta fall, där tanken uppenbarligen liksom med en apo-
strof afskiljer detta -s från det begrepp som genitiviseras, och
där en rent mekanisk ljudstavning är otänkbar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
