Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
Så länge alltså skillnaden mellan -e/ och -:Z består 1 vårt
högspråk utan att vara fast utpräglad i hvardagstalet, så länge måste
också regeln om skiljandet mellan supinum och participium till-
höra den ortografiska undervisningen och förbliva ett bekymmer
för nybörjare.
Man kan visserligen genom förenkling af 27 till £ undgå felen
inom den s. k. svaga konjugationen, men följden blir då säkert
blott den, att de komma så mycket talrikare igen inom den starka.
Ty i samma mån, som man minskar antalet af de fall, där den
ännu osäkre lärjungen får tillämpa regeln, i samma mån minskar
man naturligtvis också hans säkerhet i regelns användning vid
de återstående fallen.
Och dessa återstående fall äro visst icke hvarken så fa eller
så oviktiga, att pedagogen kan lemna deras stavning åt slumpen.
Just våra allra vanligaste värb, ord sådana som giva, taga, komma,
fara, äta, dricka, bära, skära, finna, vinna, rinna, binda, hålla,
falla, draga, hjälpa och många flera bilda ju former på -et och -:2.
Den som kan använda dessa former riktigt, han skall icke häller
känna sig villrådig om -adz och -as. Svårigheten ligger icke i
tillämpandet af regeln på enskilda fall utan i det klara särskiljandet
af själva kategorierna och uppfattandet af deras olika grammatiska
betydelse. Och från en sådan insikt kunna vi icke befria
lärjungen. |
Vinsten af ändringen från -adz till -az är alltså ur peda-
gogisk synpunkt åtminstone mycket ringa, om den ens är någon.
Ett skäl mot det grafiska åtskiljandet af supinets och parti-
cipiets neutrum, som till och med i de allra nyaste rättstav-
ningsskrifterna upprepas, är att dessa former ur språklig synpunkt
rätteligen äro identiska. Skillnaden skulle, såsom RYDQVIST säger,
»från rättskrivningen ha inkommit i ordböjningen»>, och detta
skulle ha skett så sent som under förra århundradet.
Det är underligt, att en så ytlig och en så lätt vederlagd
teori ännu alltjämt kan finna anhängare. Det enda sanna där
är, att supinum én gång i tiden utvecklats ur det neutrala parti-
cipiet. Men denna utveckling tillhör en så aflägsen period, att
vi, för att nå den, måste försätta oss tillbaka ända till Eddans
och de älsta landskapslagarnas tid, ja, till ännu äldre språkliga
skeden. När Eddan talar om att »Borghild hade boret (födt)
Helge», visar just detta af RYDQVIsST som bevis för hans teori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
