Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN NORGE. 49
på annat än sin vetenskap och nästan icke umgås med någon
annan än sin kollega, professor Turman, en torr och godmodig
gammal ungkarl, som är Tygesens diametrala motsats och i hela
sitt uppträdande är lika lugn och flegmatisk, som denne är lätt-
retlig och öfverspänd. Det är prosan gent emot poesien, minnet
gent emot fantasien. Stycket visar nu, hurusom Tygesens hän-
synslösa öfvergrepp till slut framkalla en kris — hans hustru .
reser bort i sällskap med en ungdomsväninna, som har uppväckt
hennes oppositionslusta, och en målare, som gör henne sin kur;
och Tygesen uppför nu en tid den gamla lustiga komedien om
»mannen som skulle styra och ställa hemma» — till dess ett sam-
tal med dottern, som i pensionen har lärt sig att läsa tvifvelaktiga
romaner och gå på farliga äfventyr, ändtligen öppnar hans ögon
och kommer hans i grund och botten goda karaktär att afgå med
segern. Han inser sina egna fel och ställningens faror, han på-
minnes åter om sin förgätna ungdomskärlek med dess romantiska
svärmeri och dess rika löften; och det slutar därmed, att han
sätter sig 1 sin vagn och hämtar sin hustru tillbaka för att med
henne och dottern börja ett nytt lif. Stycket innehåller både
roliga och stämningsfulla scener — i synnerhet är skildringen af
Tygesens förlägenheter, då han skall bestyra om huset på egen
hand, och hans samtal med dottern, då de gamla ungdomsminnena
vakna till lifs hos honom, hvar på sitt vis utmärkt väl gjorda och
af stor dramatisk verkan. Afven karaktärsteckningen, som ju öfver
hufvud är Björnsons starkaste sida, är hvad de flesta personerna
beträffar både klar och intressant; i synnerhet gäller detta hufvud-
personen, i hvilken man — icke utan skäl — har trott sig se ett
humoristiskt själfporträtt. Bland bipersonerna finnas också tvänne
ypperligt tecknade, nämligen husmamsellen, den dugtiga, solida
Malla, som på grund af Tygesens orimlighet har kommit därhän
att snusa, och tjänstflickan, den inskränkta och näbbiga Ane. Om
stycket ändock icke gör ett fullt tillfredsställande intryck, härrör
detta i väsentlig mån däraf, att de olika moment, som spela in i
det samma, icke äro riktigt sammansmälta. Skämtet och allvaret
stå för oförmedlade vid sidan af hvarandra, så att man till slut
icke vet, om man skall skratta eller gråta. Men hvilka invänd-
ningar som än efter en sträng estetisk måttstock kunna göras mot
stycket, så är det i alla fall skrifvet ut ifrån en så ungdomsfrisk
tro på lifvet och med en så älskvärd själfironi, att man icke kan
annat än skänka det sin sympati.
I detta sammanhang vill jag nämna, att Björnsons i mitt
första litteraturbref omtalade skådespel »En handske» nyligen har
blifvit uppfördt på Kristiania teater i en af författaren verkstäld
ny bearbetning. Genom denna, som i synnerhet hvad de två sista
akterna beträffar är tämligen grundlig, har stycket i dramatiskt
hänseende vunnit så betydligt, att jag nu utan betänkande vill hän-
Ny Sv. Tidskr. 8:de årg. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
