Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 LITTERATURBREF FRÅN NORGE.
föra det till Björnsons allra bästa sceniska arbeten. I synnerhet
har stycket vunnit därpå, att doktor Nordan, som i första upp-
lagan representerade den något sega, teoretiserande moralen, nu
är helt och hållet struken, på samma gång som de motsatta åskåd-
ningarna nu komma mera och naturligare till orda, och behand-
lingen af det hela har fått en lättare och mera frigjord prägel.
. En invändning, som för öfrigt är af mera logisk än estetisk art,
återstår ännu; och den har fått förökad styrka genom de företagna
ändringarna: Björnson bevisar icke genom sitt stycke fullt ut, hvad
han vill bevisa, emedan han icke har vågat eller velat ställa saken
på sin spets. Jag vill taga ett jämförande exempel för att fram-
hålla, hvad jag menar. När Edvard Brandes med så små medel
uppnår så stor verkan i sitt skådespel »Et besögs, är det just
därför, att han dristigt har dragit knuten till och på det skarpaste
tillspetsat kollisionen: Florizel, hustrun, har begått den minst möjliga
förseelse mot sin jungfruliga ära, — hon är både absolut taladt och
1 förhållande till mannen så subjektivt otillräknelig och oskyldig, som
öfver hufvud är tänkbart; och likväl stöter mannen — och med honom
den allmänna opinionen — bort henne. Här är ingen prutmån —
intet råtthål, genom hvilket tanken kan slinka undan; man är nöd-
sakad att taga sitt parti och svara antingen ja eller nej, när författa-
ren frågar: är detta rätt? Men gent emot ett sådant dilemma står
man icke i »En handske». Björnson, som — genom Svava —
teoretiskt uppställer krafvet på fullständig likställighet mellan man
och kvinna i könsförhållanden och fordrar att mannen skall in-
träda i äktenskapet lika så ren som kvinnan, har icke praktiskt
— i stycket — uppstält spörsmålet så. Här säger han blott, att
man icke — som Alf — skall förföra en ung flicka och stå i
förhållande till en annans hustru och så ändå komma och pocka
på sin rätt gent emot sin förlofvade, utan tecken till ånger eller
löfte om förbättring eller bön om tillgift; och därom kunna
vi något hvar vara eniga, utan att för öfrigt dela Björnsons upp-
fattning af det ifrågavarande förhållandet. Men har stycket här-
igenom onekligen förlorat något i logisk styrka och tvingande
beviskraft, så har det till gengäld vunnit betydligt 1 konstnärlig
form och dramatiskt lif. Det kämpas nu däri med jämnare vapen;
och därigenom har handlingen blifvit långt mera mänsklig och
långt mera sympatetisk, än om den hade varit bygd på en absolut
teori och en uppkonstruerad idé, som har liten eller ingen anslut-
ning till det verkliga lifvet. — Tilläggas bör, att till den verkan,
stycket har gjort, har uppförandet på Kristiania teater icke litet
bidragit — det måste beträffande de allra flesta rollerna beteck-
nas såsom rent af mönstergilt. —
Från Jonas Lies hand har, såsom jag nämnt, utgått en sam-
ling småstycken, kallade »Otte fortellinger». De äro från olika tid
och hämta sitt stoff från olika håll och kanter — »Fanfulla» och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
