Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 LITTERATUR.
Med denna sin grundtanke, den mänskliga personlighetens
oändliga betydelse, har den sokratiskt-platonska filosofien bildat
vändpunkten i forntidens filosofi och världsåskådning. Ensidigt
fattad har hon onekligen i sin mån bidragit till den antika värl-
dens upplösning; platonismen hos en Lucianus t. ex. är i grunden
en fullständig cynism eller skepticism. Men med kristendomen,
som för den enskilde och för samhället sätter ett mål utöfver
detta lifvets gränser, har ock platonismen blifvit allt renare upp-
fattad i sin fulla, objektiva betydelse, och det särskildt af vår tids
svenska filosofi. Den svenske öfversättarens förklaringar visa ock
nogsamt, att han anser platonismen icke blott tillhöra en aflägsen
forntid utan ock fortlefva i den närvarande.
Trots all den stränghet, med hvilken Plato underordnar det
estetiska momentet i den mänskliga bildningen under det sedliga
och det vetenskapliga, kan han med rätta anses äfven som en
estetisk och i viss mening. en poetisk författare. Hans esteti-
ska sinne och fulländade stilistiska förmåga röjer sig icke minst
däri, att han äfven i de torraste och mest minutiösa undersök-
ningar bevarar framställningens både klarhet och elegans. Som
poet framstår Plato närmast i den dramatiska anläggningen af
sina dialoger, hvad situationer och karaktärsteckning beträffar.
Sådana partier som inledningen till Staten eller Phadrus eller
som hela handlingens utveckling i Ph&edo och Symposion gifva
ostridigt Plato ett rum i litteraturen bredvid en Sofokles och
Aristofanes. En ännu högre poetisk begåfning ådagalägger filo-
sofen i sina »myter», hvilka icke äro blott en allegorisk inklädnad
för ett i sig prosaiskt innehåll, utan en form för tankar, hvilka
han i följd af deras väsende ej förmådde utveckla i dialektikens
form. Han använder dem just där, hvarest det är fråga om det
hemlighetsfulla i människans lifsvilkor — om antinomien mellan
frihet och nödvändighet i den enskildes och i slägtets jordiska
tillvaro (Statsmannen), om det kroppsliga och det andliga i
hennes väsende (Symposion, Phado), om natur och bildning
(Protagoras), om det sedliga som bandet mellan människans olika
lifsformer (Gorgias, Phaedo, Staten) o. s. v.
Platos mångsidiga storhet gör naturligtvis försöket att åter-
gifva hans skrifter på ett nyare språk till en stor och svår uppgift.
Platos öfversättare måste ega icke blott filologiska kunskaper, be-
läsenhet och stilistisk förmåga, utan ock, hvad särskildt i vår tid mera
sällan med dessa egenskaper är förenadt, grundlig filosofisk bild-
ning. Vi kunna med allt skäl lyckönska vår svenska litteratur till
att i lektor Dalsjö ha funnit en öfversättare som i sig förenar alla .
dessa egenskaper. Med ett omdöme, som hvar och en sakkunnig
skall gilla, har han gifvit sina egna förklaringar ett nästan uteslu-
tande sakligt innehåll. Den filologiske fackmannen skulle måhända
här och där vilja veta, på hvilken läsart öfversättaren grundat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
