Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR. 125
—— se nn — - ——
verad samt har ett öppet öga för det faktum, att all utveckling
innebär förändring. »Hvarje tid>, säger han bland annat, >har
sina älsklingsidéer, hvilka den vill se uttryckta i yttre gestalt. När
en tid varit föregången af en mäktig blomstring, lefver denna form
kvar längre än dess idéer, och en epigon-tids karaktär ligger just
däri, att den söker gifva det nya lifsinnehållet uttryck i de ärfda
formerna eller gjuter nytt vin på gamla flaskor. Då uppstår jäs-
ning: de gamla flaskorna sprängas. Det nya innehållet måste få
en ny form. "Tidens orm byter om skinn’, såsom Tegnér ut-
tryckte det, och detta är ett arbete som icke går för sig utan
smärta. Just i en sådan tid lefva vi. Det fordras ännu mycken
och påkostande strid, innan jämvigt har inträdt; men den skall
och måste inträda enligt utvecklingens lag, och denna är lika
osviklig på det andliga området som inom det sinligas värld.»
Och på tal om naturalismen yttrar herr Nyblom: »Ack, man talar
om naturen — liksom om något kyskare, sannare, ädlare inom
det synligas värld funnes än naturen i hennes enkla enfald! Nej,
man missbrukar naturens namn, och man gör henne rå och från-
stötande, såsom hon endast kan blifva genom beröring med eller
vid uppfattning af ett hänsynslöst människosinne.> Ord lika sanna
som vackra, och hvilkas giltighet ej förminskas däraf att det finnes
döfve, som ej ”ilja höral Det samma kan sägas om herr Sund-
bergs tal vid högtidsdagen, hvilket förnämligast behandlar foster-
landskärleken.
Minnesteckningarna gälla, såsom redan är nämdt, J. G. Oxen-
stierna och J. A. von Lantingshausen. Den senares bild hade
förbleknat, och många torde knappt veta ens hvem han var; men
detta är kanske icke så mycket att undra på, ty i själfva verket
spelade mannen under sin lifstid mindre en stor än en vacker
roll. Som öfverbefälhafvare i pommerska kriget (nov. 1758—juni
1761) var det under då rådande eländiga förhållanden lika omöj-
ligt för honom som för hvarje annan att uträtta något betydande
eller ge kriget en lyckosam vändning, men han synes hafva gjort
allt hvad i människoförmåga stod, för att leda det till en så dräglig
utgång som möjligt och har förvärfvat en välförtjänt berömmelse
för »den omtanke, drift och oegennytta, hvarmed han under svåra
omständigheter och tryckande brist ledde ekonomien och drog
försorg om förnödenheters anskaffande» för en här, som eljes hade
varit utan svärdslag så godt som till spillo gifven. Så alldeles
åt sig själf lemnades hären emellanåt af de styrande i Stockholm,
att von Lantingshausen en gång måste låta uppmynta allt sitt
bordssilfver och wvid tre särskilda tillfällen pantsätta all sin fasta
egendom för att anskaffa de nödigaste tarfvorna och betala det
innestående traktamentet åt officerarne, som, till större delen sak-
nande egna tillgångar, annars sannolikt skulle fått svälta ihjäl.
Icke mindre förtjänst inlade v. Lantingshausen om härens utbild-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
