Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 LITTERATURBREF FRÅN DANMARK.
aden nat, hvori der elskes og myrdesl!>
Det kan ej undvikas, att dessa reminiscenser ofta beröfva stycket
dess grekiska lokalfärg och förstöra all illusion. En hellenisk
kvinna, uppfostrad i gynseceet, skulle knappast under en rättsför-
handling på torget sätta våra dagars brännande spörsmål under
debatt, allra minst i så moderna uttryck som Hipparetes:
»Hvor er den ret, som giver manden ret
til ansvarslös at fölge lunets vind,
mens kvinden staar med skammen paa sin kind,
om blot en gang sin kyskhed hun forglemte?»
Icke häller föllo väl de grekiska mysteriesångerna så nära tillsam-
mans: med nutidens metafysiska lyrik, att sammanliknandet af kvin-
nans sköte med »>anemonen i livsmythens skove» kan sägas vara
på sin plats. Icke blott ogrekiska utan odanska äro vändningar
sådana som »Det kendes nok at Alkibiades er iblandt os> eller
>Saa berer den nyt hid over fra Syrakus». Denna nynorska jargon
tyckes utöfva en fast obegriplig dragning på våra yngre skalder,
ehuru den på danska får en dubbelt ihålig klang. Det är en
triumf för de norrmän, som ha tillagat denna dialekt för att lös-
slita sig från språkgemensamheten med Danmark, att se den öfver-
förd i vår litteratur, men att skaffa dem denna tillfredsställelse
kunde en skald som Drachmann öfverlemna åt det tillräckligt
talrika imitatorum pecus, som under vanmäktigt begär efter nya
ideer och originel stil sammanrafsar tankestumpar och fraser än från
Frankrike, än från Norge. Drachmann själf har till sitt förfogande
en sådan rikedom äfven i språkligt hänseende, att han icke behöfver
låna, snarare visa litet mera omsorg i utmönstringen af det guld,
han med rund hand sätter i omlopp. Hans rytm är ofta så vårds-
lös och oregelmässig, att den blir svår att följa, och rim sådana
som >»styrtes» och »myrdes> borde han häller icke tillåta sig. Den
oförmedlade öfvergången från rimmad till orimmad vers och prosa-
dialog i samma scen har visserligen förebilder hos de största skal-
der, men bryter dock ofta på ett obehagligt sätt illusionen. När
personerna uttala sig på vers, skall detta, buret af situationens
poesi, helt visst förekomma oss som deras naturliga språk, och
vi vilja ej gärna helt omotiveradt påminnas om, att prosa dock är
regeln.
Af dessa anmärkningar må dock ingen låta förleda sig till
att i »Alkibiades» se ett af de sedvanliga rimmade prokurators-
inläggen i dagens spörsmål. Det är ett verkligt skaldeverk, där
till och med många ställen i lyrisk och retorisk patos stå i jämn-
höjd med det bästa inom vår litteratur, och där språk och vers
ofta antaga en äkta antik kolorit. Så i spartanernas paszanr och
i synnerhet i Hipparetes rättegångsscen, där den svartsjuka kvinnans
klokhet mot hennes vilja slår öfver i en hänförd kärlekshymn, som
gifver oss det starkaste omedelbara intryck af Alkibiades’ öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
