Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN DANMARK. 137
tiden. Förra vintern vände sig Gjellerup till nordens forntid och
gaf oss i >Bryskåilds sitt första och hittills enda helgjutna skalde-
verk, och under våren 1886 följde Drachmann efter med >Alk:-
biades eller gräkerne i forfaldr. Som nästan allt hvad Drachmann
skrifvit utmärker sig detta drama genom en rikedom af friska tankar
och öfversvallande lyrisk fullhet i uttryckssättet, som icke kunna
annat än rycka läsaren med. Handling och lifligt målade situa-
tioner sparas det häller icke på, och är Drachmann egentligen
icke dramatiker, så är den psykologiska karaktärsskildringen inga-
lunda illa utfallen, i synnerhet hvad många af bipersonerna be-
träffar. Alkibiades själf däremot är å ena sidan en allt för allmänt
känd historisk figur, å andra sidan åter en allt för Proteusartad
själsgåta, för att här kunde väntas något väsentligt bidrag till att
djupare förstå honom. Han har i grunden blifvit samma typ, som
går igen i så många af Drachmanns arbeten, och som denne skald
liksom i sin tid Jens Baggesen tyckes hafva ett särskildt personligt
behof att syssla med: en representant för öfvergången från yng-
lingens planlösa och vilda eller till och med brottsliga omtumlande
i lidelsernas rus till mannens etiskt stålsatta, själfuppoffrande och
patriotiska verksamhet. Denna öfvergång är emellertid lika svår
att motivera på diktens område som att utföra i verkliga lifvet,
och vi få näppeligen den fulla tron därpå, så länge vi icke se i
gärning hvad skalden blott förmår gifva i ord.
Medan det i »Brynhild> lyckats Gjellerup att helt och hållet
aflägsna sig från dagens strid och hängifva sig åt ett rent poetiskt
intryck, tyckas såren från den nyss utkämpade striden hafva bränt sig
allt för djupt in i Drachmanns sinne för att göra ett sådant aflägsnande
möjligt, ehuru detta helt visst till en tid skulle hafva sin stora be-
tydelse för utvecklingen af hans diktargåfva. Man glömmer hvarje
ögonblick i hans drama, att man befinner sig i Hellas under det
5:te århundradet f. Kr., och tror sig förflyttad till Danmark i
nådens år 1886, när man hör om all denna strid mellan jun-
krar och demagoger, folkparti och aristokrati, med dessa ömse-
sidigt hatfulla beskyllningar och förföljelser, där fäderneslandets
heliga namn helt lättsinnigt tages i partilidelsens tjänst och där
borgarkriget hotar med att bryta ut midt för fiendens ögon: »Intet
er folket saa naturlig forhadt> som allt som reser sig högt upp.
– »Lige maal for allel!» och
»Tenk blot det nederdregtigste du kan,
det sletteste paa forhand om enhver,
der ej skal tjene brödet ved sit slid!>
Också slagorden från andra mera andliga och litterära strider känna
vi så tydligt igen — emellanåt allt för tydligt — i Adejmantos’
replik: »Det er farligt at omstyrte de gamle guder, naar man
ingen nye har at sette i stedet>, och ännu mera i omkvädet till de
unga adelsmännens sång om
Ny Sv. Tidskr. 8:de årg. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
