Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK. 187
jag, det som utgör själfva grundtonen i vårt väsende, så ofta
går ohjälpligt förloradt.
Han försökte att kämpa emot denna hvirfvel, att slita sig
lös ur den, att bibehålla jämvigten och känna sig lugn och kall.
Men förgäfves! Denna frestelse, som mer och mer bemäktigade
sig hans fantasi, grep honom som ett slags rus. Lifvet bjöd
honom ju allt hvad en dödlig kan begära: skönhet, rikedom,
en lysande ställning — han behöfde blott utsträcka handen, taga
emot — och allt var hans! Kunde han, borde han försaka?
Plötsligen liksom hejdade han sig i denna grubblande
yrsel, som dragit honom omkring på en mängd skilda områden
och inom några sekunders förlopp framtrollat för honom de
mest lysande scener, på detta halft otydliga, halft skarpt klara
sätt, som karakteriserar en dylik, otyglad fantasilek. Det kom
öfver honom en fasa för sig själf, en fasa öfver, hur litet man
ändå känner sitt eget jag, förrän lifvet sätter en på prof.
Hvilka hemligheter gömmer man icke i själfva verket inom
sig? Man skapar åt sig åsigter och principer, efter hvilka
man tror sig alltid skola handla, och när pröfningen kommer,
resa sig de okända makterna inom en, och man står inför sitt
eget jag liksom inför något främmande, okändt, som inger en
bäfvan och motvilja! Fins det i själfva verket en människa,
som kan säga: så och så skulle jag handla under de och de
förhållandena? Nej och tusen gånger nej, ty om någon säger
det, så ljuger han, bedrar sig själf — emedan ingen vet, hurudan
han är! Och fins icke inom hvarje människa ämne till al
har icke möjligheten till det största brott någon gång farit
igenom det renaste hjärta, fastän tillfället icke då varit framme
och gripit och befruktat denna möjlighet?
Det kom för honom så pinsamt tydligt, hur alla männi-
skor röra sig om hvarandra i en ständig, oafbruten förställ-
ning, hur hvar enda människa i själslifvet gömmer någon fruk-
tansvärd hemlighet, som endast behöfver ett motsvarande till-
fälle för att bryta ut.
En verklig förtviflan grep honom. Medvetandet om till-
varon af dessa lumpna njutningsbegär, denna fåfänga och
ärelystnad, som han aldrig känt så häftigt som nu, kom
honom att gråta af sorg och harm. Han kastade sig i en
softa och tog fram sin älskarinnas porträtt, som han alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
