Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK.
brukade bära på sig. Länge och med brinnande blickar stir
rade han därpå, liksom ville han ur de välbekanta kära dra-
gen hämta kraft att bortjaga de fantasispöken, som plågade
honom.
— Nej, älskade, — mumlade han halfkväfdt — icke med
den blicken... se icke på mig med den blicken ... du har
ännu intet att förebrå mig... med mitt hjärta har jag icke
varit dig otrogen... jag svär dig det... det är blott mina
tankar . . . och tankarna, tankarna, hvem råder öfver dem...
hvem vet hvart de fara ... hvem binder eller löser dem ...
Och dock ... du ser på mig, som om du ville gråta . .. eller
är det därför att jag själf gråter? Ack, Marie, Marie...
Hans röst öfvergick i en snyftning, han pressade por-
trättet mot sina läppar och kysste det lidelsefullt.
Ett obeskrifligt lugn kom öfver honom; de upprörda vå
gorna i hans själ sjönko till ro. Minnena af deras kärlek, af
den lilla, för världen okända tillflyktsort, där de njutit så
många oförgätliga. lyckliga stunder, uppstego för honom som
ljusa bilder ur ett fjärran töcken, och hela hans varelse genom-
ilades af en smekande domning, en outsäglig längtan.
Men midt igenom detta ljufva lugn, som kom honom att
småle åt sina föregående känslor, flög plötsligen, — häftigt och
hårdt, liksom hade en ond ande hviskat den, en tanke: hvar
för alls behöfva försaka? Hvarför icke ega dem bägge? De
skola bägge afguda dig, och /on skall förlåta, hon måste
det ... hon kan ej. vilja annat än din lycka ... och hvad
betyda yttre band, då hjärtat...
Men i det samma steg Emérence’s bild upp för honom i
all sin kyska skönhet, så tydlig, så lefvande, som om den
frammanats genom ett trollslag. Han tyckte, att den unga
fickan såg på honom strängt och förebrående; hans sårade
och oroade samvete fördömde honom, därför att han tillåtit
sig hysa en så lumpet egoistisk tanke.
Och fastän han ej hunnit tänka ut den, fastän den blott
genomfarit honom som en af dessa möjligheter, med hvilka
man i frestelsens stund ibland nästan kan finna en njutning
att plåga sig själf. kände han sig dock digna af blygsel där-
öfver, och han sköt den ifrån sig som någonting vedervärdigt,
någonting som man ej ens vill tillåta sig att betrakta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
