Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK. 189
Denna sista känsla af straffande förakt för sig själf ver-
kade lugnande och afkylande på honom. Han blef herre
öfver sin upprörda fantasi, de gycklande, frestande bilderna
veko undan, och han kunde mera opartiskt bedöma sig själf.
Han kände då, att hans hjärta egentligen aldrig berörts af
Emérence; hon hade satt hans fantasi i rörelse, hon hade
väckt ett visst deltagande, vänligt intresse hos honom, men
icke mera, — då däremot dex andra, hon, som han aldrig
kunde glömma, trots afståndet, trots den tid som förfutit
sedan han sist såg henne, ännu satte hans blod i svallning
och fylde honom med en tjusande längtan.
— Jag har segrat, — tänkte han med ett lyckligt, nästan
medlidsamt leende öfver sin föregående svaghet, — och jag
kan återkomma till dig, jag kan möta din blick utan att be-
höfva ljuga, ty med mitt hjärta har jag aldrig varit otrogen
mot dig — aldrig!
Efter en stunds förlopp gick han till hvila; han ville ej
tänka eller grubbla mera, och han hoppades, att sömnen skulle
komma honom till hjälp.
Men sömnen ville ej infinna sig. Han blef orolig, feber-
vaken, tankarna kommo igen, skarpa och liksom hviskande
omkring honom i mörkret och tystnaden. Han kände, att fre-
stelsen i själfva verket blott var döfvad, icke öfvervunnen.
Förtviflad, upprörd, tände han ljus, tog en bok och bör-
jade läsa, för att komma ifrån dessa plågsamma föreställ-
ningar. Men mellan orden, hvilkas mening han ej förmådde
uppfatta, såg han oupphörligt Maries ansigte med de ljufva,
sorgsna ögonen, hvilkas blick tycktes fråga honom: »Var då
ej min kärlek, var då ej den lycka du fann hos mig, och som
du aldrig skall kunna glömma, var den då ej värd offret af
en yttre glans, af tomma, förgängliga ärebetygelser?»
Han slog häftigt igen boken, steg upp, klädde på sig och
började promenera af och an genom rummet. Det lönade ej
mödan att försöka vare sig sofva eller läsa...
Icke förr än klockan fyra gick han till hvila, men som-
nade genast djupt.
Då han vaknade följande morgon, var all tvekan förbi;
han kände, att han både för sin och Emérence’s skull ej mera
hade rättighet att återse henne. -— — — — — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
