Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK. 193
—- — — — ee — —-
kunde ej gifva henne allt. Men jag tror, att jag beundrar
henne mera, än jag beundrat någon kvinna, — en enda undan-
tagen.
— Ack min vän, hon är en ängel! — utbrast baronen
på sitt entusiastiska, lifliga sätt. — Att se denna sköna va-
relse, som haft hela världen för sina fötter, själfmant afstå
därifrån och i stället egna sin ungdom, sitt lif åt de fattiga ’
och olyckliga, och att se med hvilket brinnande intresse hon
gör det, — — det är en härlig, en upplyftande syn! Världen
kallar henne excentrisk, exalterad, nåväl, det är sant, hon är
det, hon är ej lik dessa hvardagsmänniskor, åt hvilka man
kan gäspa ihjäl sig, och de skola häller aldrig förstå henne
— — — men i mina ögon är hon stor! Hon erinrar mig
om forna, bättre tider, om dessa heliga kvinnor, som endast
lefde för Gud och för de lidande, och som kyrkan slutligen
upptog i sitt sköte som helgon!
Örnfelt svarade ej, han smålog flyktigt åt baronens långa
tal, med hvilket denne passade på tillfället att ge en snärt åt
tidens ondska. De sutto åter en stund tysta, sedan började
de tala om likgiltiga ämnen, därefter steg Örnfelt upp och
tog farväl af sin vän. — — —
Det var en underlig känsla af på en gång smärta och
lycka, som fylde Örnfelt, då han några timmar senare stod
på ångbåtens däck och såg Stockholm aflägsna sig i fjärran.
Det föreföll honom, som om han där kvarlemnat något af
sin själ, en tanke, som varit hans, som han en stund på en
yrande bal, med dansmusiken och det ytliga pratet omkring
sig, gifvit en annan, och som denna andra förstått att taga
emot, gifva lifskraft i sin egen själ och utveckla till någon-
ting stort och skönt. Det föreföll honom, som om, hvart han
än fore, hur mycket tid och rum än skulle komma att skilja
honom och Emérence, de dock för alla tider på ett hem-
lighetsfullt sätt voro bundna vid hvarandra genom en ömse-
sidig tacksamhetsskuld: hon vid honom för den tanke han
väckt i hennes själ, och han ännu mera vid henne, därför att
hon gifvit lif åt hans tanke...
Länge satt han på däcket och grubblade. Kvällskym-
ningen öfvergick i nattens mörker, stjärnorna tändes den ena
efter den andra, ända tills slutligen hela rymden var öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
