Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 AUCASSIN OCH NICOLETT.
19.
Nu sjunger man:
Nicolett, den anletsfagra,
skildes ifrån herdeskaran,
gick ånyo sina färde
in bland mörk och löfrik skog;
gick längs gamla nötta stigen,
tills hon kommer till ett ställe,
där sju vägar löpa samman
och gå ut åt skilda håll.
Nu i hennes sinne rinner
hastig tanke, att hon ville
pröfva vännen, om han henne
älskar så, som han har sagt.
Hon tog hvita liljeblommor,
järneksgrenar och från träden
tog hon stora blad och gjorde
så en löfsal, skön och sval.
Aldrig såg du mera fager.
Och hon svor vid himlens herre,
att om Aucassin den vägen
skulle vandra, och han icke
utaf kärleken till henne
tvangs att hvila där en smula,
hennes vän han mer ej vore,
och hon ej hans.
20.
Nu säger, förtäljer och berättar man:
Nicolett hade gjort löfsalen, såsom I hafven hört och
förnummit, mycket vacker och fin, och hade väl klädt den
både utvändigt och invändigt med blommor och blad, och
hon gömde sig bakom löfsalen i ett tjockt busksnår för att
se hvad Aucassin skulle göra. Och ryktet gick öfver hela
landet och trakten, att Nicolett var försvunnen. Somliga
säga, att hon flytt ut ur landet, andra, att grefve Garin låtit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
