Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUCASSIN OCH NICOLETT. 393
Nicolett, jag ej nu ser dig!
O, att himlens herre ville,
att jag där fick med dig vara,
blefve jag ock sedan tvungen
falla ända hit tillbaks.
O, hur jag dig kyssa skulle!
Om ock kungason jag vore,
skulle härligt du mig anstå,
du ljufva tärna.
26.
Nu säger, förtäljer och berättar man:
När Nicolett hörde Aucassin, så gick hon fram till
honom, ty hon var icke långt borta. Hon gick in i löfsalen,
slog armarna om hans hals och kysste och omfamnade honom.
— Gud ske lof, att jag fann dig.
— Gud ske lof, att jag också fann dig.
Och de kysste och omfamnade hvarandra, och glädjen
var stor.
— Ack, kära vän, — säger Aucassin, — nyss hade jag
mycket ondt i axeln, nu känner jag hvarken smärta eller
ondt, sedan jag har dig.
Hon undersökte hans axel och fann, att den var ur led.
Och hon gned honom så länge med sina hvita händer och
lagade så med Guds bistånd, efter Gud ville det, han, som
älskar dem som älska, att axeln åter kom i led. Och sedan
tog hon blommor och friskt gräs och gröna löf, och band
dessa fast med en flik af sin skjorta, och han blef alldeles
botad.
— Aucassin, — säger hon, — min käre vän, tänk nu på
hvad du bör göra. Om din fader låter söka dig i morgon
här i skogen, och man finner mig, skall man döda mig, hur
det nu än må gå för dig.
— Däröfver skulle jag sörja mycket, kära vän, men så
vidt jag förmår, skola de aldrig taga dig.
Han steg till häst och tog sin väninna framför sig, i
det han kysste och omfamnade henne, och så begåfvo sig
båda ut på öppna fältet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
